Tisdagen den 4 Mars, på BF dagen satte vi oss i bilen och for till Spec MVc i Ö-vik för bedömningen, skulle det visa sig att jag var redo att sättas igång??? Vi hann bara dit så var det vår tur, kissprov och blodtryck togs, aning förhöjt men helt ok. Sen var det dags för CTG kurva, den såg bra ut lite sammandragningar, vissa kändes andra inte. Fick sedan träffa en toppen läkare, Karin som gjorde en inre undersökning som visade att jag minsann inte var öppen alls, total besvikelse. Tappen satt så långt upp och bakåtriktad så hon kunde inte ens göra en ordentlig hinnsvepning. Sen var det dags för ett till tillväxt UL, som visa samma sak som förra gången, en bebis som skulle komma väga kring 4-4,5 kg.

Men eftersom jag var lite skraj för att bli igångsatt så tog vi det hela med ro och tänkte att det blir när det blir, fick en ny tid den 10/3, visste då inte att jag skulle ligga på bb med liten nyföding på magen J På

Onsdagen den 5 Mars började det hända grejer, slemmisen började ge med sig, till en början bara lite ökade flytningar men under dagen mer och mer slemmigt, nu fattade då jag iaf att det var på G, så startade det juh med Liam med J Hade dagen innan då vi var i Ö-vik köpt med mig en stor färs ananas eftersom jag hört att det skulle kunna påskynda det hela lite så jag mumsa glatt i mig en halv ananas med hjälp av Jimmy, fy vad ont i magen jag fick…bara att hoppa i säng.

Natten mellan Onsdag och Torsdag den 6:e började värkarna, sov mig nog igenom en del men vaknade ibland av att det gjorde lite ont, på morgonen hade jag inte ro att sova utan gick upp rätt tidigt och då började värkarna komma mer och mer, nästan inte kännbara alls men dom fanns där. Runt 14 tiden hoppade jag in i duschen och stod kvar lääänge. Om det inte hade varit på G så skulle juh en varm dusch hjälpa men det gjorde det inte, kom ut vid 15 tiden och värkarna kom oregelbundet men värkte/molade bak mot ryggen. Passade på att lägga mig i soffan och vila lite innan Jimmy och Liam skulle komma hem.

Vid 18 tiden började dom kännas mer och komma mer regelbundet och vi hade ringt efter Anna och mamma som skulle vara barnvakt till lilleman. Började packa ihop hans saker och la ner det sista i bb väskan. Kl 20 ringde jag förlossningen eftersom vi har en timmes resa in så ville jag höra vad dom sa, vi var välkomna in på en koll, men jag tänkte att jag avvaktar en timme till så får vi se. Värkarna började ta i och kom rätt tätt med ganska korta så vi packade in i bilen och for strax efter 21. Resan dit kändes som en evighet, minsta lilla gupp i vägen gjorde så förbannat ont och värkarna tycktes ta i mer och mer och kom ungefär var 4-5 minut under hela tiden i bilen. Kan tillägga att E.4an mellan Ullånger och Ö-vik är bland den sämsta väg jag vet, hemskt att åka med värkar. Vi stannade till i Docksta och Jimmt gick in på en mack för att köpa lite att dricka jag var så törstig.

När vi väl kom fram så kom en sköterska, Eva-Lotta ner och tog emot oss, inskriven blev jag vid 22:45 den 6:e Mars. Eva-Lotta kopplade på mig CTG och det visade på korta sammandragningar med 3 min intervall, inre undersökning visade att jag var öppen 1 ½ cm. Eftersom det inte riktigt var på G så fick jag en sov dos och bricanyl och lyckade slumra till ett par timmar men värkarna kändes än. Till slut var det ohållbart jag väckte Jimmy som fått in en säng brevid min och vi kallade på sköterskan, klockan var då kring 04:45, inre undersökning visade att cervix var helt utplånad och jag var nu öppen 4 cm med buktande hinnblåsa.

Nu får jag akupunkturnålar satta på fötter, mage, ryggslut och en i huvudet, sen undrar Eva Lotta om jag inte vill ta ett varmt bad och det vill jag såklart så vi går till en annan sal med badkar, det varma vattnet känns skönt mot magen och jag ligger kvar nån timme och spolar varmt vatten när värkarna tar i. Nu får jag ett sladdlöst CTG kopplat så jag kan vara upp och hänga på gåstolen när värkarna kommer, dom tar i ordentligt med 2-3 min intervall vid 06:40 tiden och jag ber om EDA.

Klockan 07:00 så görs en inre undersökning igen och jag är då öppen 6 cm. jour läkare informeras om EDA och narkosläkare tillkallas. Nu får jag en infart på vänster hand och ett dropp kopplas. Vid 07:30 tiden kommer läkaren och lägger Epiduralen. Den ger bra smärtlindring efter ett tag och jag kan komma upp och gå lite. Klockan 08:45 får jag syrgas 50/50 och det pressar på neråt, värkar var 4:e min så jag får ett syntocinon.dropp 15ml/h. CTG ser bra ut. Värkarna tar i mer med hjälp av droppet och jag får en Bolus-dos i Eda:n.

Kl 10:50 beslutas om amniotomi, klart fostervatten kommer i mängder och det känns såå skönt att det har gått. Nu är jag öppen 9 cm men huvudet ligger fortfarande högt. Vid 12 tiden ökas EDA pumpen till 7 ml/h då gör det ont! Jag får så täta värkar vid 13:30 tiden så dom avslutar droppet med värkstimulerande, EDA:n ökas nu till 8ml/h. Barnmorskan Christel säger att hon tror bebis kommit innan hennes pass slutar kl 16. Jippiieee tänker jag! Värkarna gör så förbannat ont och jag ska nu försöka kissa, det går inte och jag blir tappad. 15:30 är jag så utmattad, sitter på en stol lutad mot sängen och andas nu lustgas 70/30 %. Så fort en värk kommer så forsar det vatten, fattar inte hur mkt det kan finnas, det känns som en flod varje gång.

Lägger mig på sidan i sängen vid 16 tiden, kollar på klockan och tänker att Christel hade fel, såklart.

16:30 är jag trött, slut och uppgiven, tankarna om Liam´s förlossning börjar snurra och det börjar kännas mer och mer likt det förloppet jag hade då, blir rädd. Sluter mig helt, hör vad dom säger omkring mig men orkar inte. Håller hårt i lustgasen och släpper den inte mellan värkarna, dom kommer så tätt nu, när en värk avtar kommer en ny och jag har så ont och är så rädd. Vid 17 tiden ber jag dom att snitta mig, det går inte tänker jag, det går inte. Kroppen strejkar och vill inte samarbeta. Jag både vill och inte.

Barnmorskan Ann-Christin vill att jag krystar, och det gör jag men det gör så ont och det händer inget trots att jag krystar, jag gråter, skakar och blir bara mer och mer sluten i mig själv, hon är Aurora sköterska så hon försöker lugna mig och säger att det kommer gå bra, lite på din kropp. Men det går inte, jag kan bara inte. Kroppen vill inte, jag är helt låst. Dom ringer efter doktor Fredrik och han kommer och undersöker mig, tycker även han att jag ska försöka en gång till, och vill att jag krystar. När värken kommer och dom säger krysta så gör jag det, men inte alls helhjärtat, då jag känner att det inte kommer gå. Jimmy vill för min skull att jag ska försöka och blir ledsen då han ser hur ont och hur rädd jag är, jag blir ledsen när han är det ledsen och känner som att jag sviker honom.

Nu är det jobbigt, det känns som ingen lyssnar på mig utan det blir som i Örebro att dom bara puschar mer och mer, nu svarar jag inte på vad dom säger utan upprepar mig bara att det går inte, jag är rädd, det kommer inte att fungera.

Vid 18:15 tiden har både läkare och barnmorskor insett det jag sagt i flera timmar att det inte går. Dom ger mig bricanyl som ska lätta på värkarna med det gör som inte. Och Doktor Fredrik beslutar att jag ska bli akutsnittad, ingen progress i fosterhuvudets nedträngande och pat. trött och uppgiven står det i journalen. Försök har gjorts till att krysta men pat har inte den kraft eller styrka som hon önskar för att krysta.

Dom sätter kateter och ger mig en Alvedon forte, som om det skulle hjälpa? Jag vägrar släppa lustgasen men blir tvungen då vi rullar ner till operation, jag vrider mig av smärtor i sängen och fattar inte hur det kan göra så ont, jag fick juh bricanyl, ska inte den göra nån nytta alls? Väl nere på Op så tas EDA:n bort och dom förbereder för en spinal bedövning, ligger på sidan och försöker ligga stilla men det är inte lätt när värkarna kommer tätt och gör ont, sen är jag såklart livrädd. Får sitta upp och kröker ryggen, nu äntligen är det klart. Ligger med massa skynken omkring mig, dom tvättar magen jag känner att det är lite kallt, sakta men säkert domnar jag bort, nu kan jag inte röra mig från midjan och ner.

All smärta är borta och jag kan slappna av för första gången på läänge. Känner hur dom bökar och drar, mår illa och vill kräkas men det går inte, hör ett skrik innan hon ens hunnit helt ur magen. En sköterska tar med barnet i ett annat rum, Jimmy följer efter. Minns att jag sa till Jimmy att det är nog en till liten rackarunge (pojke alltså). Det visar sig att bebisen låg i vidöppen huvudbjudning med föregående fosterdel nedom spinae, med andra ord hade det inte gått att få ut henne rätta vägen. Hon hade kommit in snett i bäckenet och låg med näsan upp, det förklarade också varför det gjorde så förbannat ont. Jimmy kommer tillbaka efter vad som känns som en evighet och sa : Zandra det blev en TJEJ!!!

Glädjetårar rullar från min kind och jag kan knappt fatta att jag fått en tjej, trots att jag hela tiden trott att det var en tjej där inne så hade jag börjat tvivla då alla sa att det är en pojke, typisk pojkmage, HA så fel dom hade ;)

Nu kommer frossan jag skakar som ett asplöv, förlorade en hel del blod, 1200ml. Flyttas över till en säng och får lilltösen hud mot hud, underbart!

Hon kom till världen 18:55, vägde 4290gr och var 52 cm lång, huvudmått 36,5. Efter ett par dagar på bb beslutades att hon ska heta Karin Alicia Linnéa. Hon fick apgar 9, 10, 10. Världens vackraste unge, känner mig så välsignad med en prins och prinsessa!

En sak som är lite lustigt är att Liam (lillebror 2 år) har hela tiden kallat bebisen i magen för Ebba, det är hans ord för bebis. Och sen startade förlossningen på Ebba´s namnsdag J Ett tecken på att hon ska heta Ebba istället? ;) Funderar på att klämma in det som andra namn till henne. Och just det i samband med att hon föddes var maken´s bror och fru på en Alicia Keys konsert, lite lustigt sammanträffande det med :D