När INFERNOT äntligen bestämde sig för att hitta ut i stora världen:)

Natten till den 26 mars på plusdag 8 vaknade jag av att det var blött i sängen.

Inte vart jag glad över det då mina tvillingar fyller år på denna dag.Lite mensvärk hade jag,men inget allvarligt!

Jag steg upp i lagom tid på morgonen och hade inget ont direkt alls under dagen.Lite slemmade det och jag förstod att den

blöta fläck varit slemmproppen.Jag gjorde hemgjorda hamburgare och bakade tårta från början och fixade till kalaset på kvällen.

Sambon och födelsegrisarna var på lekhuset större delen av dagen och jag gick och oroade mig för att bebisen ville titta ut samma dag.

Lite mensvärk hade man ju och visst kändes det lite extra underligt i kroppen.

Gästerna skulle inte komma förrän efter 18 då några jobbar sent och då de vart lite sena så satte vi oss för att titta på Bolibompa hela familjen.Väntandes på de försenade gästerna.

Kl.1845 kände jag en kraftig värk och jag utbrister "-Aj som f*n."Sambon tittar på mig och rynkar panna."Det gör lite ont "sa jag.Men så ofta som man sagt det under graviditeten så besvärade det inte honom så mkt.

När jag 3 minuter senare har ännu ondare börjar han förstå att nu e det ngt som inte stämmer alls med de vanliga krämporna.


Då behagar första gästen äntligen att dyka upp.Jag hade nu väldigt ont och kunde inte stå eller sitta när värkarna kom.Jag sprang in på toaletten när de komr då det trycker ngt fruktansvärt mkt neråt när de kom.Ett litet tag la jag mig till och med i sängen och önskade att jag kunde krypa ner under täcket och bara sova!

jag upptäcker att det kommer blod också.Jag går ut och säger att nu får nog de stanna och ta tvillingarna för vi får nog åka snart till förlossningen.Sambon ringer jobbet och säger att nu kanske det är något på G och kanske kommer han inte imorgon.Jag minns att jag tyckte han var korkad som sa så...Klart det var dags.Vaddå kanske???.Sambon serverar alla som nu äntligen dykt upp mat och jag trycker i mig 1,5 hamburgare i bara farten då jag tyckte att nu behövde jag äta upp mig lite för det som skulle komma sen.

Nu bestämde jag mig för att stanna på toaletten då det av ngn anledning gav mig lite tröst.Det tryckte ju på så fasligt mkt!!!Sambon behövde gå på toan en gång och oj vaad jag tyckte synd om mig själv då jag inte kunde finna tröst mer än just där!

Efter tårtan åkte barnen med sin morfar hem och vi bestämde efter att ha ringt förlossningen att nu åkte vi in.Barnmorskan jag pratade med var så lugn och när jag kände att en värk var på gång andades hon med och det kändes så tryggt.Hon frågade om jag behövde komma in och det ville jag gärna.Det var så intensivt nu och värkarna kom ofta!

Fy vad hemsk bilfärd det var.Sambon körde in till pappa och hämtade sin mobilladdaren som han glömt där.Det var ju viktigt att man kunde nå de andra sen.klockan var nu ca 20.30.Jag bad sambon ta tiden mellan värkarna och det var ca 2-4 minuter emellan dem.

Klockan var ca 21 när vi var framme.Nu äntligen var vi framme.Sambon släppte av mig framför entren och medans han parkerade tvingades jag genomlida en värk medan några tanter stod och glodde på mig.Nu i efterhand ångrar jag att jag inte gett dem fingert eller ngt.

Stå och glo så på en stackare!!!Oförskämt!

Det var ju så synd om mig;)

sambon kom äntligen och fy vad länge han var borta!Säkert två minuter!

Nu började den långa färden till förlossningn.Vi fick gå genom akuten och det var så långt tyckte jag då.Medan vi stod och väntade på att receptionisten skulle bli färdig med de som var före oss så vi kom in på själva akuten så fick jag genomlida en värk medans en kille satt och tittade på mig.det gillade jag inte minns jag.Lite privat där!

När vi äntligen kom in på förlossningen så togs vi emot av en jättetrevlig tjej som hette Pia.Just när jag skulle hälsa så kom en värk så där stod vi korridoren och andades.Värkarna kom fortfarande med 3 minuters mellanrum och gjorde så ont.Men Pia stod där och såg så snäll ut så jag kände mig så trygg med en gång.

Vi fick komma in på ett rum.Det var bara vi som var där på hela förlossningen.

Ctg sattes och den visade på bra hjärtslag och regelbundna värkar.

Barnmorskan Sandra kom och presenterade sig.Hon undersökte mig och jag var öppen 3 cm men det var väldigt mjukt.Med betoning på väldigt mjukt!

Nu var klockan ca 22.00 och jag fick akupunktur och fick sen krypa ner i ett lavendelbad.Där låg jag tills ca kl.01.00.Värkarna kom fortfarande med ca 3 minuters mellanrum och ack så jobbiga de var...Jag gick upp för nu stod jag inte ut längre!

Sen var ALLT jobbigt.Jag gick upp och klädde på mig en jättesnygg sjukhusvitrock.Sen prövade jag gå på toa.Nu tryckte det på rejält och jag tänkte att tar det aldrig slut?
Värkarna var ju ungefär lika starka som när de började.jag blev sen undersökt och jag var öppen ca 4-5 cm.Inte mer???Lite hopplöst började det nu kännas.Men Bm Sandra sa att nu går nog snart vattnet och då trycker det lite mindre.Men inte gick vattnet!

Jag ber nu om ngt smärtlindande!!!Fick lustgas och den blev min allra bästa vän.Jag andades in tills jag blev alldeles yr ocn när effekten blev som bäst av lustgasen var värken som starkast så den gillade vi stenhårt!!!

Jag gick nu in som i en dimma mellan värkarna.Var så trött nu.Helt väck var jag emellan värkarna.Jag gick in i mig själv på ett sätt som nästan var otäckt.Jag hörde röster utifrån som berömde mig och puschade mig framåt på ngt sätt.

Blev undersökt en stund senare.Nu var jag öppen 6-7 cm och nu tryckte det på rejält!Om jag tyckte det var jobbigt med trycket innan så var det inget mot nu.Jag satt ett tag på knäna brevid sängen för jag visste inte var jag skulle ta vägen.bebin fick en skalpelektrod nu med så de hade koll på den.

Tidsbegrepp hade jag inte alls nu men enligt journalen var klockan 03.15 när krystvärkarna satte in.Jag fick stå upp och luta mig mot en saccosäck över sängen och krysta!Oj vad det var jobbigt!Sambon höll emot och snacka om att han fick hålla emot!Jag skrek igeonom krystningarna och pressade på som attan.Det kändes som jag tog i för kung och fosterland men det var nog mer för universumet....Vilken kraft alltså!

barnmorskan sa redan när vi kom in att nu kommer vattnet gå när som helst för det var en VÄLDIGT buktande blåsa.Vattnet ville inte komma!

Jag bad om att de skulle göra så vattnet gick flera ggr under nattens lopp,men till slut!!!Äntligen efter 30 minuters krystningar(Klockan var då 03.43) så tog de hål på hinnorna och vattnet flödade ut....klart fint fostervatten.Jag fick då ligga på sidan istället för att stå upp.Pia och sambon stod och höll benet uppe.Lustgasen var min bästa vän och oj vad yr jag blev av den.Mådde lite illa av den om jag sög in för mkt.

Nu åkte bebin ner lite mer oxå och nu var det bara att krysta på!Jag beslöt mig för att bara trycka på nu och inte ens lustgasen tog jag de två sista krystvärkarna.Klockan 04.19 var han äntligen ute!Känslan när han kom ut slår inget annat!!!!ÄNTLIGEN jublade jag inombords.När jag kände hur han gled ur mig var så härlig,samtidigt som jag var likte förvånad över att det faktiskt kom en baby.Han skrek med en gång och fortsatte med det en stund.Duktig kille!

Jag frågade vem e du?om och om igen.Jag lyfte på hans ben när bm höll honom och fick se en pung.Nu skrek han ä'nnu värre och jag fick honom hos mig.Jag försöker lugna honom och ge honom bröstet med en gång.Men han var för ilsken helt enkelt.


Vet inte hur många ggr jag tänkte tanken att är det inte slut snart??? under kvällen och natten.Det var en enorm befirelsen när smärtan helt plötsligt bara var borta och hela kroppen jublade av glädje.

Nu fick pappa ta honom för nu skulle jag bli sydd.

Jag blev sydd med ett antal stygn och det var det lilla i det hela.Jag som var så rädd för att gå i sönder!!!En jättetrevlig förlossningsläkare sydde ihop mig lite och Bm Sandra tog resten.

En STOR pojke var det!Barnmorskan ville gå och hämta vågen med en gång skojade hon om för hon var så nyfiken för han såg så stor ut.Jag tyckte han var så pluttig.Men är man van vid två femåringar så...

Vi fick in fikat och det var det godaste jag ätit i hela mitt liv!Hela jag skakade av trötthet och adrenalin.Min gosse låg nu hos mig och efter fikan slumrade vi in jag och min son.

Vi vaknade av att en bm kom in och sa grattis.Eftersom han bajsat så mycket så fick han bada vår gosse.Hela jag var full av bajs blod och fostervatten.Vi hade ju somnat utan att sätta på honom en blöja.Det var ju inte det första man tänkte på direkt

 

Men stor var han!

4635 gram,55 cm lång och 37 i hattmått.Långt rödblont hår har han med.Vi gör tuppkamm ibland på vår lilla grabb som är så ljuvlig!!!!


Det var en bra förlossning,men inget jag kunde tänka mig i förväg.

Barnmorskan Sandra var helt underbar och satt hos mig hela tiden nästan.sa aldrig åt mig att inte skrika,vilket jag gjorde MYCKET och hämtade styrka så!och var så lugn och fin!

Usk Pia som tog emot oss var också underbar och var med de sista två timmarna.

Nu har jag prövat snitt och vaginalt!



Underbara TRISTAN DANTE IKAROS som han ska heta.Finare gosse finns inte!!!

Doris dygnen!
Tisdagen den 18 mars hade jag gått 7 dgr över tiden, vaknade kl. 5 på morgonen med värkar var tionde minut. Var på toa och började förbereda mig för att det nog var dags idag! Gick ner efter en timme me regelbundna värkar för att käka lite frukost, tänkte att det nog var dags att göra det nu innan värkarna blir så starka att jag inte får i mig mat längre.

Maken vaknade o gick upp med mig, han skulle lösa av natten på jobbet så jag skickade iväg honom med bilen ifall det skulle dra igång så han kom hem snabbt.
När barnen hade vaknat vid 7 så gick jag upp o gjorde frukost till dom...Då avtog värkarna..snopet!

Lämnade barnen på dagis vid 9 o drog iväg till Mvc, arg som ett bi för att bebisen aldrig ville komma ut!!!
Hon tyckte mest synd om mig men sa att det nog inte var så långt kvar nu så gå hem o lägg dig innan du hämtar barnen så att du e utvilad OM det sätter igång!

Jag gjorde som hon sa, vi hade en lugn eftermiddag me påskrisplockning o mysig middag när värkarna kom tillbaka med tio min imellan..fortfarande inte så onda att jag behövde anstränga mig igenom dom, men ändå där.

Efter en färdknäpp på kvällen somnade vi gott vid 23 tiden..Vaknade kl. 1 av värkar igen, denna gången ondare o var femte minut. Nu vart det tre toabesök efter varje värk som höll sig på var femte minut ungefär.

Jag förstod att det var på riktigt nu (även om ja knappt vågade tro det) så ja ringde efter barnens pappa som skulle sitta barnvakt vid 2 tiden.
Det blev för jobbigt att vara hemma eftersom barnvakterna o barnen inte kunde sova när ja stod i vardagsrummet o vaggade mig igenom varje värk så vi bestämde oss för att åka in även om det fortfarande var 5 min mellan värkarna o vi har väldigt nära till sjukhuset.

På nåt sätt kände bebbe på sig att vi åkte in, för nu kom dom var tredje min när vi satte oss i den iskalla bilen. Jag fick frossa och värkarna började göra riktigt ont och tryckte galet mycket neråt.

Inskrivna vart vi, o allt såg bra ut, efter en stund när det kändes outhärdligt jobbigt bad jag bm ta hål på¨hinnorna så att jag skulle bli av med trycket som var jobbigast av allt. Men hon tyckte det var bättre att jag ställde mig upp och försökte få kroppen att fixa det själv. Trucket som var skitjobbigt i liggande läge vart inte precis bättre i stående. Det gjorde vansinnigt ont i ryggen nu oxå så jag fick akupunkturnålar där och det hjälpte bra imellan värkarna.

Ingenting hände så jag la mig igen för att iaf kunna vila imellan värkarna.
Efter en stund kom en helsikes värk och då gick vattnet ÄNTLIGEN!!! Direkt efter kom de riktigt starka värkarna som pendlar mellan krystvärkar o vanliga, men jag fick tillåtelse att trycka på lite grann så det gjorde jag.

Barnet stod fortfarande högt upp så det hände inte mycket, men hela kroppen ville bara trycka på nu..
Efter tre rejäla krystvärkar ställde sig huvudet precis på väg ut, ajajajajaj..det gjorde ondare än allt ja upplevt innan..det sved o spände precis över hela underlivet, jag bara låg o tjöt om hur ont det gjorde o att det var totalt omöjligt att känna efter om det kom någon värk. Turligt nog sköter kroppen det bar själv så när ja låg o kände efter tryckte livmodern ut resten av huvudet utan att ja tog i för kung o fosterland.
Nästa värk slank hon ur mig o upp på magen..06:11 föddes vår älskade Doris Ingrid Lillian...

Med massa fostervatten o klägg i munnen så Anders o undersköterskan gick ut för att suga rent henne, och då passade vi på att få ut moderkaka o kolla efter bristningar.
Hel o ren vart ja o klarade mig även denna gången med bara ett litet skrapsår på ena blygdläppen

Efter en stund (som kändes evighetslång) så kom äntligen vår dotter in igen och fick börja amma med en gång..

Helt fantastiskt var det..det gör så ONT! Men det är absolut i särklass det mest fantastiska man kan göra i hela sitt liv!

4635 g, 55 cm,hm 37 cm Dante (Helena1979)
4500g, 54cm, hm 36,5cm Axel (kickik75)
4495 g, 55 cm, hm 38 cm, Lilleman (MalinKT)
4450 g, 51 cm, hm 37 cm Cerelia (Noob)
4415 g, 54 cm, hm 36 cm, Fabian (Smulan-75)
4300 g, 50 cm, hm 36 cm, Wille (myran m K&W)
4290 g, 52 cm, hm 36,5 cm. Alicia (Zandra m.Liam&Alicia)
4248 g, 51 cm, hm 38,0 cm. Måns (-malin)
4210 g, 52 cm, hm 37 cm. Thea (Naturell)
4150 g, 52 cm, hm 36,0 cm. Allan (Ottelina m H E o A)
4095 g, 53 cm, hm 36,5 cm Leon (Kristin med 8 barn)
3950 g, 54 cm, hm 37,0 cm. Nils (Karin m A & N)
3945 g, 51 cm, hm 35 cm. Ella (mimix)
3855 g, 52 cm, hm 35,5cm Oscar (ninni79)
3825 g, 52 cm, hm 36,5 cm, Julia (emma12)
3755 g, 51 cm, ej hm,Rufus (nedrud)
3680 g, 52 cm, ej hm, Freja (Maita)
3670 g, 51 cm, hm 36,0 cm. Vilgot (Ehli)
3640 g, 49 cm, hm 38,0 cm. jonathan (fiffi32)
3615 g, 52½ cm, hm 35½ cm. Ebbe (Fru Kanin)
3605 g, 51 cm, hm 34 Lillasyster (Vionetta)
3555 g, 50 cm, hm 34 cm. Max (KNFG)
3550 g, 50 cm, ej hm Benjamin (Boli Boli)
3360 g, 52 cm, hm 36,5 cm, Carl (carl_080329)
3340 g, 49 cm, hm 34,0 cm. Emilia (Karin_25)
3295 g, 47 cm, hm 35 cm Hannah (Annie)
3250 g, 50 cm, hm 33,0 cm. Amanda (DGKarper)
3162 g, 49 cm, hm 33 cm. Joar (Nea74)
2930 g, 50 cm, hm 32,0 cm Ludvig (Soff)
2860 g, 50 cm, hm 34 cm, Theo (Anna-80)
2800 g, 46 cm, hm 33 cm Lillasyster "L" (Charley)
2750 g, 49 cm, hm 32,5 cm Molly (memme80)
2555 g, 45 cm, hm 32 cm. Kasper (~Ida~)
2440 g, 46 cm, hm 33,0 cm. Vanda (Lisu)
_850 g 36,5cm, hm 25 cm Nora (princess 82)

Vi åkte in för en koll på torsdagskvällen den 13 mars då jag fick tillbaka mina regelbundna sd med tryck uppifrån och ville mest bara se om de gav resultat då jag skulle få antibiotika mot GBS under förlossningen och inte ville missa det. Värkarna hade effekt men iom att jag inte alls hade ont och jag då var öppen 4 cm så skickade bm ut oss på promenad och för att äta.

Vi kom tillbaka vid 2-tiden på natten och då var jag öppen 5 cm, jag hade fortfarande inte alls ont men CTG registrerade regelbundna relativt starka värkar. Lillebror låg då väldigt högt så de vågade inte ta hål på hinnorna utan jag fick värkstimulerande dropp (för att han skulle få hjälp att sjunka ner) och antibiotikadroppet (mot GBS inf), sen sprang (ja, faktiskt) jag runt i korridorerna på förlossningen för att hjälpa lillebror på traven, det var lugnt på förlossningen så jag blev påhejad av såväl "vår" bm som de bm som satt på expeditionen!

6.15 tog de hål på hinnorna och under tiden höll en usk ner lillebror så inte navelsträngen skulle komma före honom, först efter det fick jag värkar. Våldsamma värkar blev det ganska omgående, värken höll sig i 2 minuter och pausen var 45 sekunder. Jag hade väldigt lätt att slappna av och andningen fungerade super! Den enda jag hade kontakt med var maken, bm brydde jag mig inte alls om. Fick värmepåse mot magen och några akupunkturnålar, var då öppen ca 6 cm. 7.49 är lillebror född med raketfart, hela han kom på en krystvärk och jag var inte alls beredd! (Inte bm heller för den delen).

Bm tackade efteråt för att hon fått vara med och erbjöd sig att vara hem bm åt oss "nästa gång" då hon tyckte att det hade funkat som en hemfödsel och att vi gjort ett sånt bra jobb själva!

Så, allt som allt hade jag värkar i ca 1½ timme.

Han vägde 3950 gram och var 54 cm lång, huvudmått 37 cm. Han föddes i v 37+6.

Jag hade haft ungefär en kännbar förvärk om dagen i någon vecka, och varje gång blev jag så besviken av att det inte kom en till...
Alla var på spänn runt om mig, det gick ju så snabbt sist, och jag själv kände mig rätt nervös.
Jag och sambon kom överrens om att så fort det kom fler än en sån där förvärk, så skulle vi åka in.
Om det sen skulle stanna av på vägen in, så visste vi att vi skulle få ta hål på hinnorna så det satte igång igen i så fall. Lite tryggt.

Jag vaknade vid 02-tiden på BF-dagen, av att det tryckte på nedåt lite märkligt, så jag gick upp på toa och där kom det lite rött på pappret.
Jaha slemproppen, då kan det ta 10 dagar nu då...tänkte jag lite uppgivet.
Alla säger ju att man blir lös i magen innan, men jag var lika hård som vanligt, så det var väl falskt alarm igen.
Väckte ändå sambon som flög upp som ett skott, men på begäran gick han och lade sig igen. Det hade ju bara kommit en värk än. Som alla andra dagar.

Jag somnade om, och sen vaknade jag igen att det tryckte på lite extra, samtidigt som jag hade en sammandragning!
Jag gick upp och packade i det sista, satte över pengar (försökte skriva ett inlägg här också, men datorn gick så segt så jag struntade i det.), och försökte klämma lite på toa...men det var inte mycket som kom det inte.
Tur att vi åker in i tid, tänkte jag, då hinner jag ju få lavemang.

Sen väckte jag sambon igen, och ringde mamma.
Medan han åkte och hämtade henne ringde jag in till förlossningen.

Hon där inne ville veta hur länge jag haft värkar och hur långt emellan, men jag ville inte svara på det....jag hade bara haft två värkar hittills, med en kvart emellan, men de tryckte på så läskigt så jag ville inte höra att jag skulle stanna hemma och klocka några värkar...
Jag var rätt bestämd på telefon, jag skulle komma in nu, jag vill hinna få lavemang och bedövning. Punkt slut.
Vi var välkomna..

När mamma och sambon kom stod jag och provade trosor för fullt, för tighta, för fula, för stora, för trasiga...verkligen prio ett...
Tänkte att jag nog ringt in för tidigt ändå, så jag ville fördröja det lite.
Mamma var i upplösningstillstånd, och när jag försökte plocka in i diskmaskinen parerade hon diskbänken och kommenderade - ÅK NUUUU!!!!!

Jag förklarade för henne att jag var ute i GOOOOOOD tid, sist började ju förlossningen med att de tog hål på hinnorna, nu har den ju börjat av sig självt.
Det gjorde ju inte ens ont än, och det var en kvart emellan och jag hade bara haft 3 värkar...kommer ta hela natten!!
Sist hade jag ju JÄTTEONT, det har jag ju inte nu.
Därför kommer det ta mycket längre tid nu.
Jag kommer säkert få en sovdos och så tar de hål på hinnorna i morgon! lugnade jag henne med.

Väl ute i bilen kom sambon på att han glömt snuset, och efter nån sekund for jag också in för att hämta gummisnoddar.
Mamma såg inte glad ut...
Sen åkte vi, klockan var ca 02:50.

Efter en liten stund kom fjärde värken och sen började värkarna komma tätare och tryckte på lite till...som att det hade effekt att jag satt ner i sätet.
Klockan 03:10 kom de var 3:e minut, och nu behövde jag andas igenom dem, men jag hade fortfarande inte ont i rygg eller mage. Tryckte bara neråt och gjorde ont i underlivet.

Vi var spända där i bilen, tänk att det skulle bli den 14:e mars! På BF!

När vi var framme i Visby pustade jag ut, nu hade det börjat trycka på så jag behövde resa på rumpan (med säkerhetsbälte och ultra-turbo-tjock dunjacka) och flåsa, för så fort jag slutade så var det som att kroppen ville krysta lite.
Klockan var ca 03:15 när vi passerade en 70-skylt, och sambon höll 90.
SAKTA NER!! tyckte jag, baksätesförare som jag är..(fast i framsätet )

Även om det tryckte på, så hade jag fortfarande inte ont i ryggen eller i magen, som sist...så samtidigt som jag ville be honom stanna bilen, så kändes det ändå som att det var lång tid kvar.
"Det är lugnt, det är nog lång tid kvar" tutade jag i sambon, som precis hade missat avfarten.
När vi kom ner för kullerstensbacken, såg havet, och fick se LASARETTET var det precis som att se en stor jättechokladkaka efter 3 veckor på viktväktarna, så tog jag ett djuuupt lättat andetag - JAG HINNER IN!

Då missade han avfarten igen.
Men för i helvete! tyckte jag nu, inte lika förstående denna gång.
Sen skulle vi parkera, jag pekade - där ska bilen stå.
Sambon missade. DÄR!! tyckte jag igen, livrädd för parkeringsböter. (fick det förra gången.. )
Han tog fel igen, och jaja skitsamma..vi flyttar bilen sen, det är ändå natt...

Sen kom vi på att det vi behövde låg i tre olika väskor.
Pinsamt att kånka in alla tre innan man ens blivit undersökt tyckte jag, och ville att vi skulle plocka ur journalen, och drickan, så kunde sambon gå ut efter kameran och flytta bilen när jag låg med CTG:n.
Det regnade och jag svor över att jag tagit mina tygskor, och jag fick gå på tå fram till dörren.
Sambon hade tagit alla tre väskor ändå, och jag försökte komma på någon bortförklaring medan vi väntade på att de skulle öppna dörren.

Vi blev mottagna av samma BM som jag pratade med, och jag presenterade mig så artigt jag bara kunde för att väga upp min bestämdhet per telefon.
Så fort jag kom in fick jag hänga strumporna på tork - dyngsura..

Ja nu får du klä av dig så ska jag undersöka, sa hon samtidigt som hon bläddrade i min journal.
Jag fick en värk som jag andades igenom, sen tog jag på mig skjortan och susade in på toa och tog en supersnabb raggartvätt nertill. (Vad är det för fel på mig?! )

När jag kom ut igen så hade hon hittat mitt förlossningsbrev om sen avnavling och att jag ville ha EDA + lustgas som smärtlindring, så vi bytte några ord om det, och så var det dags för att koppla på CTG:n och bräsa lite på britsen för att kolla hur öppen jag var.

- 8 cm och VÄLDIGT buktande hinna, sa BM och hämtade en undersköterska.
In kommer min gamla klasskompis med en skalpelektrod i högsta hugg, som de tog hål på hinnorna med.
Lite absurd situation att ligga och förhöra henne om livets läge nuförtiden, medan man fick fosterhinnorna punkterade, men det distraherade ju lite iallafall.

Sen fick jag lustgasen.
Min BM från föräldrakursen hade informerat intensivt över hur viktigt det var att personalen i rummet inte blev alltför utsatta för gasen, och där låg jag med en fräsande mask som säkert drogade ner både den ena och den andra, så jag hade inte tid att vänta på någon värk, och började suga i mig gasen.

Efter en kort stund kom jag på hur dum jag var, som låg och okynnesknarkade på britsen där fast värken inte ens kommit än, bara med tanke personalen...
"Det är lugnt, det är en dammsugare som låter" svarade BM och log lite.

Sen kom en värk, och jag kände den inte ens, så full var jag! Haha.
Jag ville stå upp, men jag var tvungen att ha CTG:n minst en kvart innan, hans fosterljud hade varit lite låga precis när de satt på den.
Det gjorde mig jättenervös, men jag blev lugnad och intalad att det bara var för säkerhetsskull.
När de fått en remsa på 15 minuter kunde jag få gå och stå om jag ville.

-Säg till när det gått en kvart, och när jag kan krysta, menade jag.
-Krysta kan du göra nu om du vill, svarade BM.

Jag försökte trycka lite, men det kändes inte särskilt naturligt, var SÅ rädd för att spricka.
Hörru kom hit och kolla så jag inte spricker! tyckte jag, men hon rännde bara runt och plockade fram saker...hm.

När det gått 15 minuter reste jag mig upp, nu skulle jag stå.
Men när jag satt mig upp lossnade en slang till lustgasen, och jag slängde mig på mojängerna där och försökte få dit den utan att lyckas..
-Sätt fast slangen Peter! beordrade jag, samtidigt som jag såg framför mig hur alla i rummet skulle stupa som furor en efter en, alldeles nergasade.

När han vände sig om för att sätta fast slangen, så kom en krystvärk där jag stod, och jag for ner på huk och helt plötsligt fick jag tag i huvudet, och svosch så kom hela bebisen!!
Klockan var då 03:45.
(fast jag tror faktiskt den var 03:44..för jag tittade på klockan...men bm sa 03:45.)
Bm hade skyndat sig fram och fått tag i kroppen, och älsklingen stod som ett frågetecken på sidan med lustgasslangen i högsta hugg.

Jag tog honom i famnen och satte mig på sängen och hälsade...inte en tanke på att kolla kön.
Vad blev det, vad blev det, frågade sambon, och så lyfte jag på benet - en POJKE!!
Då kom undersköterskan in igen, hon hade gått ut för att hämta en sak och missade alltihop, så dom fick hälsa lite.

Sen fick jag lägga mig på sängen, och när navelsträngen pulserat klart fick jag en spruta, och så klämdes navelsträngen åt och den nyblivna pappan fick klippa.
Moderkakan kom på beställning, jag hade inte spruckit något, eller blödit något.

Det var fullt ös där i varje förlossningsrum, så det var bara för dem att kila vidare.
"Halka inte på fostervattnet bara!" varnade BM, och försvann ut.

Där låg vi med vårat lilla underverk, i ett HAV av fostervatten.
Jag måtte ha haft enormt mycket, för alla blev så förvånade när de fick komma in och se vår början till egen inomhuspool...

BM sa efteråt att det var tur att jag var så bestämd att jag skulle in, för hinnblåsan hade brustit när som helst, och då hade jag fött i bilen.
Jag är VÄLDIGT glad över att jag inte födde i bilen...och nästa gång så ska jag åka DIREKT på andra värken, inte vänta till fjärde.

Jag är riktigt nöjd över förlossningen, förutom krystningen så gjorde den inte så ont, absolut hanterbara värkar. Mycket var nog profylaxens förtjänst.
Från att vi vaknade på natten, till att han var född, tog det ca 1 timma och 45 minuter.
CTG:n hann vara på i 16 minuter innan han föddes.

Du är så välkommen underbara lilla Ebbe!