3/3-2008 Vanda Li född vecka 37+6 (BF enligt UL 17/3)
Dagen då Vanda föddes hade jag sammandragningar mer regelbundet än tidigare.  Ja vet att jag under dagen sade till Andreas att det började kännas annorlunda i kroppen.

Vid 20tiden fick jag sammandragningar som inte kändes som de jag haft tidigare och jag bestämde mig för att klocka dem då de smärtade lite. Sammandragningarna var ganska regelbundna med 7-9 minuter emellan och de satt ca en till en och en halv minut. Vid 22tiden började sammandragningarna göra ont men glesnade samtidigt ut till att bli ca tolv minuter emellan dem och jag bestämde mig för att det bara var förverkar. Detta blev mer tydligt för mig vid 23 då de jag trodde de avstannat helt då det inte hände något på lite drygt en halvtimma. Jag hade dock ringt förlossningen vid 22.30 för att fråga lite mer om när jag skulle åka in om jag trodde det var på riktigt.

Jag hade innan detta sagt till sambon att han var tvungen att packa BBväskan osv då jag trodde detta betydde att förlossningen skulle ske inom en ganska snar framtid (i mitt huvud någon gång under veckan). Han hade packat klart den, klippt håret (rakat huvudet) och duschat under kvällens lopp. När jag sade att värkarna slutat och att jag var säker på att det var förvärkar gick vi och lade oss och helt plötsligt satte värkarna igång igen.

Nu var det helt plötsligt ca 5-7 minuter mellan dem och det tog bara 40 minuter innan jag inte klarade av att ligga i sängen mer utan var tvungen att gå upp och andas igenom värkarna. Vid 00.30 upptäckte jag att det var ungefär tre minuter mellan värkarna och det gjorde riktigt ont, det jag ville var att stå och gunga och andas genom dem vilket jag också gjorde. Jag väckte sambon och sa till honom att nu var det nog dags att ringa barnvakten (farmor) då jag ville åka in till förlossningen snart.
Farmor kom och hämtade en yrvaken Tilde (7 år) och gav sig av hemåt igen. Under den tiden farmor var här och tilde vaken andades jag mig igenom ytterligare ett antal värkar.

Nu var kl strax efter 01 och Andreas plockade ihop det sista och jag rIngde förlossningen och talade om för dem att jag nog ville komma dit. Vi packade in oss i bilen och gav oss iväg till USÖ där vi blev mottagna av en ung barnmorska vid namn Gabriella.

Jag hade skrivit en kort önskelista om hur vi ville ha förlossningen. Den gick i stort sett ut på att vi ville ha en så naturlig förlossning som möjligt. När vi precis kommit in på ett rum lämnade Gabriella oss men kom tillbaka ett par minuter senare och sade att hon sett i min datajournal att jag ville bada som smärtlindring och att vi skulle få ett rum med badkar så vi packade ihop igen och gick till vårt ”nya” rum. Väl där kollade Gabriella hur mycket öppen jag var och meddelande att jag var öppen 4 cm och en kant av tappen var kvar, sedan skulle CTG tas och jag frågade om de hade en CTG som gjorde att jag inte skulle behöva ligga ner då jag inte klarade av att hantera smärtan liggandes.  Gabriella talade om att det skulle ta ca 15 minuter men det slutade med att jag hade CTGt på magen i ca en och en halv timma då kurvan inte var riktigt som den skulle, Gabriella misstänkte att den fick in min pils under värkarna men var tvungen att veta säkert och därför tog det sådan tid. Under den tiden använde vi värmda rispåsar som smärtlindring. När klockan var ca 03.30 fick vi äntligen klartecken att jag kunde bada.

Badet kan jag i efterhand säga att det var underbart då jag emellan värkarna var avslappnad och varm. Varje gång en värk kom var jag dock tvungen att ställa mig upp och ha duschen riktad mot magen. Jag gjorde tåhävningar i takt med andetagen varvat med att böja på knäna och gunga på höfterna. Andreas masserade min rygg, gav mig kallt vatten att dricka och hjälpte mig att fokusera på andningen och höll mig lugn de gånger jag lät smärtan ta över och slutade fokusera på vad jag behövde göra för att ta mig igenom en värk. Gabriella var endast inne i badrummet ett par gånger för att kolla bebisens hjärtljud med en doppler och varje gång låg ljuden fint och vi blev lämnade ifred. Efter ungefär en timma började jag känna att värkarna kändes annorlunda och att det blev betydligt jobbigare att hantera smärtan. Vi larmade efter Gabriella då jag ville veta om det hänt något under tiden i badet, jag vet att jag sade till Andreas att ”Om det inte har hänt någonting nu så vet jag inte vad jag ska göra”. När jag väl kommit upp ur badet fick vi veta att jag var öppen 8 cm och att hinnorna var intakta och buktandes. Precis när jag ställt mig upp efter undersökningen kom en värk som var riktigt tuff och jag kände paniken spridas i kroppen och klarade knappt att andas igenom den, Andreas fick dock in mig på rätt spår och värken blev hanterbar efter att han fått mig att fokusera på andningen igen. Gabriella talade om för oss att hon trodde hinnorna skulle brista när som helst men att om inte det hände snart skulle hon punktera dem, jag frågade då hur lång tid snart var och hon sade en halvtimma. Nu började Gabriella plocka fram vad hon behövde för att ta emot bebisen. Här fick jag helt plötsligt vila en liten stund, ingen värk kom på ca en kvart vilket var gudomligt och jag kunde bara hänga på gåstolen och Andreas.  

När värkarna återkom var de annorlunda igen, efter första värken provade jag att trycka lite lätt och förvånades över att det kändes så rätt att göra det, Efter ytterligare en sådan värk ville Gabriella kolla om hon kunde punktera hinnorna och jag fick lägga mig i sängen för att detta skulle vara möjligt. När nästa värk kom punkterade hon hinnorna och en liten skvätt vatten rann ut. Under nästföljande värk blev jag tillsagd att krysta och se hur ställningen kändes. Jag talade om att det inte kändes bra att ligga på rygg och hon föreslog att jag skulle ligga på sidan då många upplever det skönt att ligga så.  Jag fick hjälp av Andreas att vända mig om och han fattade tag i mina händer. Nästa värk tog jag i så mycket jag kunde och skrek samtidigt rakt ut. Jag tänkte även bita Andreas i handen men han var med och parerade, värken efter detta tog jag i två gånger på samma värk och bebisens huvud stod i ”töjningsläge”. Gabriella talade om för mig at jag inte fick trycka på mer före nästa värk vilket jag tyckte var vansinnigt jobbigt då hela kroppen sade åt mig att trycka så det skulle vara över någon gång. Andreas påminde mig att fokusera på andningen igen och att slappna av. Samma sekund jag kände att nästa värk samlades i kroppen tryckte jag på och bebisen gled ut. Nu var klockan 05.49

Jag frågade omgående om det var en flicka och de kollade efter och vi fick ett jakande svar. Nu blir minnena ihop blandade och suddiga både för mig och Här kan inte Andreas hjälpa mig då han har egna minnesupplevelser av den här stunden. Jag vet att Gabriella talade om för mig att nu har navelsträngen slutat pulsera och nu klampar jag av den och att jag till slut klippte av den själv. Bebisen visade humör och skrek åt oss vilket vi reagerade på var olikt hennes syster när hon föddes sju år tidigare. Jag krystade ut moderkakan vilken Gabriella visade oss senare och sade att den var liten och fin. Jag bad om att slippa bli sydd och fick min vilja igenom då det visade sig att jag endast fått en lite djupare reva vilkens sårkanter låg så fint ihop.

Gabriellas skift slutade klockan sju och hon kom då in och meddelade att hon skulle besöka oss kvällen efter om vi var kvar på BB eller så kunde vi ringa och boka in ett möte med henne om vi ville. Innan hon gick hem fick vi även fikabrickan vilket blev vår frukost som åts med hyffsat god aptit.
När de senare mätte och vägde vår lilla tös fick vi veta att hon var 46 cm lång och vägde 2440g. Hon är liten men otroligt fin och allt är precis som det ska.

Välkommen till världen Vanda.