När INFERNOT äntligen bestämde sig för att hitta ut i stora världen:)

Natten till den 26 mars på plusdag 8 vaknade jag av att det var blött i sängen.

Inte vart jag glad över det då mina tvillingar fyller år på denna dag.Lite mensvärk hade jag,men inget allvarligt!

Jag steg upp i lagom tid på morgonen och hade inget ont direkt alls under dagen.Lite slemmade det och jag förstod att den

blöta fläck varit slemmproppen.Jag gjorde hemgjorda hamburgare och bakade tårta från början och fixade till kalaset på kvällen.

Sambon och födelsegrisarna var på lekhuset större delen av dagen och jag gick och oroade mig för att bebisen ville titta ut samma dag.

Lite mensvärk hade man ju och visst kändes det lite extra underligt i kroppen.

Gästerna skulle inte komma förrän efter 18 då några jobbar sent och då de vart lite sena så satte vi oss för att titta på Bolibompa hela familjen.Väntandes på de försenade gästerna.

Kl.1845 kände jag en kraftig värk och jag utbrister "-Aj som f*n."Sambon tittar på mig och rynkar panna."Det gör lite ont "sa jag.Men så ofta som man sagt det under graviditeten så besvärade det inte honom så mkt.

När jag 3 minuter senare har ännu ondare börjar han förstå att nu e det ngt som inte stämmer alls med de vanliga krämporna.


Då behagar första gästen äntligen att dyka upp.Jag hade nu väldigt ont och kunde inte stå eller sitta när värkarna kom.Jag sprang in på toaletten när de komr då det trycker ngt fruktansvärt mkt neråt när de kom.Ett litet tag la jag mig till och med i sängen och önskade att jag kunde krypa ner under täcket och bara sova!

jag upptäcker att det kommer blod också.Jag går ut och säger att nu får nog de stanna och ta tvillingarna för vi får nog åka snart till förlossningen.Sambon ringer jobbet och säger att nu kanske det är något på G och kanske kommer han inte imorgon.Jag minns att jag tyckte han var korkad som sa så...Klart det var dags.Vaddå kanske???.Sambon serverar alla som nu äntligen dykt upp mat och jag trycker i mig 1,5 hamburgare i bara farten då jag tyckte att nu behövde jag äta upp mig lite för det som skulle komma sen.

Nu bestämde jag mig för att stanna på toaletten då det av ngn anledning gav mig lite tröst.Det tryckte ju på så fasligt mkt!!!Sambon behövde gå på toan en gång och oj vaad jag tyckte synd om mig själv då jag inte kunde finna tröst mer än just där!

Efter tårtan åkte barnen med sin morfar hem och vi bestämde efter att ha ringt förlossningen att nu åkte vi in.Barnmorskan jag pratade med var så lugn och när jag kände att en värk var på gång andades hon med och det kändes så tryggt.Hon frågade om jag behövde komma in och det ville jag gärna.Det var så intensivt nu och värkarna kom ofta!

Fy vad hemsk bilfärd det var.Sambon körde in till pappa och hämtade sin mobilladdaren som han glömt där.Det var ju viktigt att man kunde nå de andra sen.klockan var nu ca 20.30.Jag bad sambon ta tiden mellan värkarna och det var ca 2-4 minuter emellan dem.

Klockan var ca 21 när vi var framme.Nu äntligen var vi framme.Sambon släppte av mig framför entren och medans han parkerade tvingades jag genomlida en värk medan några tanter stod och glodde på mig.Nu i efterhand ångrar jag att jag inte gett dem fingert eller ngt.

Stå och glo så på en stackare!!!Oförskämt!

Det var ju så synd om mig;)

sambon kom äntligen och fy vad länge han var borta!Säkert två minuter!

Nu började den långa färden till förlossningn.Vi fick gå genom akuten och det var så långt tyckte jag då.Medan vi stod och väntade på att receptionisten skulle bli färdig med de som var före oss så vi kom in på själva akuten så fick jag genomlida en värk medans en kille satt och tittade på mig.det gillade jag inte minns jag.Lite privat där!

När vi äntligen kom in på förlossningen så togs vi emot av en jättetrevlig tjej som hette Pia.Just när jag skulle hälsa så kom en värk så där stod vi korridoren och andades.Värkarna kom fortfarande med 3 minuters mellanrum och gjorde så ont.Men Pia stod där och såg så snäll ut så jag kände mig så trygg med en gång.

Vi fick komma in på ett rum.Det var bara vi som var där på hela förlossningen.

Ctg sattes och den visade på bra hjärtslag och regelbundna värkar.

Barnmorskan Sandra kom och presenterade sig.Hon undersökte mig och jag var öppen 3 cm men det var väldigt mjukt.Med betoning på väldigt mjukt!

Nu var klockan ca 22.00 och jag fick akupunktur och fick sen krypa ner i ett lavendelbad.Där låg jag tills ca kl.01.00.Värkarna kom fortfarande med ca 3 minuters mellanrum och ack så jobbiga de var...Jag gick upp för nu stod jag inte ut längre!

Sen var ALLT jobbigt.Jag gick upp och klädde på mig en jättesnygg sjukhusvitrock.Sen prövade jag gå på toa.Nu tryckte det på rejält och jag tänkte att tar det aldrig slut?
Värkarna var ju ungefär lika starka som när de började.jag blev sen undersökt och jag var öppen ca 4-5 cm.Inte mer???Lite hopplöst började det nu kännas.Men Bm Sandra sa att nu går nog snart vattnet och då trycker det lite mindre.Men inte gick vattnet!

Jag ber nu om ngt smärtlindande!!!Fick lustgas och den blev min allra bästa vän.Jag andades in tills jag blev alldeles yr ocn när effekten blev som bäst av lustgasen var värken som starkast så den gillade vi stenhårt!!!

Jag gick nu in som i en dimma mellan värkarna.Var så trött nu.Helt väck var jag emellan värkarna.Jag gick in i mig själv på ett sätt som nästan var otäckt.Jag hörde röster utifrån som berömde mig och puschade mig framåt på ngt sätt.

Blev undersökt en stund senare.Nu var jag öppen 6-7 cm och nu tryckte det på rejält!Om jag tyckte det var jobbigt med trycket innan så var det inget mot nu.Jag satt ett tag på knäna brevid sängen för jag visste inte var jag skulle ta vägen.bebin fick en skalpelektrod nu med så de hade koll på den.

Tidsbegrepp hade jag inte alls nu men enligt journalen var klockan 03.15 när krystvärkarna satte in.Jag fick stå upp och luta mig mot en saccosäck över sängen och krysta!Oj vad det var jobbigt!Sambon höll emot och snacka om att han fick hålla emot!Jag skrek igeonom krystningarna och pressade på som attan.Det kändes som jag tog i för kung och fosterland men det var nog mer för universumet....Vilken kraft alltså!

barnmorskan sa redan när vi kom in att nu kommer vattnet gå när som helst för det var en VÄLDIGT buktande blåsa.Vattnet ville inte komma!

Jag bad om att de skulle göra så vattnet gick flera ggr under nattens lopp,men till slut!!!Äntligen efter 30 minuters krystningar(Klockan var då 03.43) så tog de hål på hinnorna och vattnet flödade ut....klart fint fostervatten.Jag fick då ligga på sidan istället för att stå upp.Pia och sambon stod och höll benet uppe.Lustgasen var min bästa vän och oj vad yr jag blev av den.Mådde lite illa av den om jag sög in för mkt.

Nu åkte bebin ner lite mer oxå och nu var det bara att krysta på!Jag beslöt mig för att bara trycka på nu och inte ens lustgasen tog jag de två sista krystvärkarna.Klockan 04.19 var han äntligen ute!Känslan när han kom ut slår inget annat!!!!ÄNTLIGEN jublade jag inombords.När jag kände hur han gled ur mig var så härlig,samtidigt som jag var likte förvånad över att det faktiskt kom en baby.Han skrek med en gång och fortsatte med det en stund.Duktig kille!

Jag frågade vem e du?om och om igen.Jag lyfte på hans ben när bm höll honom och fick se en pung.Nu skrek han ä'nnu värre och jag fick honom hos mig.Jag försöker lugna honom och ge honom bröstet med en gång.Men han var för ilsken helt enkelt.


Vet inte hur många ggr jag tänkte tanken att är det inte slut snart??? under kvällen och natten.Det var en enorm befirelsen när smärtan helt plötsligt bara var borta och hela kroppen jublade av glädje.

Nu fick pappa ta honom för nu skulle jag bli sydd.

Jag blev sydd med ett antal stygn och det var det lilla i det hela.Jag som var så rädd för att gå i sönder!!!En jättetrevlig förlossningsläkare sydde ihop mig lite och Bm Sandra tog resten.

En STOR pojke var det!Barnmorskan ville gå och hämta vågen med en gång skojade hon om för hon var så nyfiken för han såg så stor ut.Jag tyckte han var så pluttig.Men är man van vid två femåringar så...

Vi fick in fikat och det var det godaste jag ätit i hela mitt liv!Hela jag skakade av trötthet och adrenalin.Min gosse låg nu hos mig och efter fikan slumrade vi in jag och min son.

Vi vaknade av att en bm kom in och sa grattis.Eftersom han bajsat så mycket så fick han bada vår gosse.Hela jag var full av bajs blod och fostervatten.Vi hade ju somnat utan att sätta på honom en blöja.Det var ju inte det första man tänkte på direkt

 

Men stor var han!

4635 gram,55 cm lång och 37 i hattmått.Långt rödblont hår har han med.Vi gör tuppkamm ibland på vår lilla grabb som är så ljuvlig!!!!


Det var en bra förlossning,men inget jag kunde tänka mig i förväg.

Barnmorskan Sandra var helt underbar och satt hos mig hela tiden nästan.sa aldrig åt mig att inte skrika,vilket jag gjorde MYCKET och hämtade styrka så!och var så lugn och fin!

Usk Pia som tog emot oss var också underbar och var med de sista två timmarna.

Nu har jag prövat snitt och vaginalt!



Underbara TRISTAN DANTE IKAROS som han ska heta.Finare gosse finns inte!!!

Doris dygnen!
Tisdagen den 18 mars hade jag gått 7 dgr över tiden, vaknade kl. 5 på morgonen med värkar var tionde minut. Var på toa och började förbereda mig för att det nog var dags idag! Gick ner efter en timme me regelbundna värkar för att käka lite frukost, tänkte att det nog var dags att göra det nu innan värkarna blir så starka att jag inte får i mig mat längre.

Maken vaknade o gick upp med mig, han skulle lösa av natten på jobbet så jag skickade iväg honom med bilen ifall det skulle dra igång så han kom hem snabbt.
När barnen hade vaknat vid 7 så gick jag upp o gjorde frukost till dom...Då avtog värkarna..snopet!

Lämnade barnen på dagis vid 9 o drog iväg till Mvc, arg som ett bi för att bebisen aldrig ville komma ut!!!
Hon tyckte mest synd om mig men sa att det nog inte var så långt kvar nu så gå hem o lägg dig innan du hämtar barnen så att du e utvilad OM det sätter igång!

Jag gjorde som hon sa, vi hade en lugn eftermiddag me påskrisplockning o mysig middag när värkarna kom tillbaka med tio min imellan..fortfarande inte så onda att jag behövde anstränga mig igenom dom, men ändå där.

Efter en färdknäpp på kvällen somnade vi gott vid 23 tiden..Vaknade kl. 1 av värkar igen, denna gången ondare o var femte minut. Nu vart det tre toabesök efter varje värk som höll sig på var femte minut ungefär.

Jag förstod att det var på riktigt nu (även om ja knappt vågade tro det) så ja ringde efter barnens pappa som skulle sitta barnvakt vid 2 tiden.
Det blev för jobbigt att vara hemma eftersom barnvakterna o barnen inte kunde sova när ja stod i vardagsrummet o vaggade mig igenom varje värk så vi bestämde oss för att åka in även om det fortfarande var 5 min mellan värkarna o vi har väldigt nära till sjukhuset.

På nåt sätt kände bebbe på sig att vi åkte in, för nu kom dom var tredje min när vi satte oss i den iskalla bilen. Jag fick frossa och värkarna började göra riktigt ont och tryckte galet mycket neråt.

Inskrivna vart vi, o allt såg bra ut, efter en stund när det kändes outhärdligt jobbigt bad jag bm ta hål på¨hinnorna så att jag skulle bli av med trycket som var jobbigast av allt. Men hon tyckte det var bättre att jag ställde mig upp och försökte få kroppen att fixa det själv. Trucket som var skitjobbigt i liggande läge vart inte precis bättre i stående. Det gjorde vansinnigt ont i ryggen nu oxå så jag fick akupunkturnålar där och det hjälpte bra imellan värkarna.

Ingenting hände så jag la mig igen för att iaf kunna vila imellan värkarna.
Efter en stund kom en helsikes värk och då gick vattnet ÄNTLIGEN!!! Direkt efter kom de riktigt starka värkarna som pendlar mellan krystvärkar o vanliga, men jag fick tillåtelse att trycka på lite grann så det gjorde jag.

Barnet stod fortfarande högt upp så det hände inte mycket, men hela kroppen ville bara trycka på nu..
Efter tre rejäla krystvärkar ställde sig huvudet precis på väg ut, ajajajajaj..det gjorde ondare än allt ja upplevt innan..det sved o spände precis över hela underlivet, jag bara låg o tjöt om hur ont det gjorde o att det var totalt omöjligt att känna efter om det kom någon värk. Turligt nog sköter kroppen det bar själv så när ja låg o kände efter tryckte livmodern ut resten av huvudet utan att ja tog i för kung o fosterland.
Nästa värk slank hon ur mig o upp på magen..06:11 föddes vår älskade Doris Ingrid Lillian...

Med massa fostervatten o klägg i munnen så Anders o undersköterskan gick ut för att suga rent henne, och då passade vi på att få ut moderkaka o kolla efter bristningar.
Hel o ren vart ja o klarade mig även denna gången med bara ett litet skrapsår på ena blygdläppen

Efter en stund (som kändes evighetslång) så kom äntligen vår dotter in igen och fick börja amma med en gång..

Helt fantastiskt var det..det gör så ONT! Men det är absolut i särklass det mest fantastiska man kan göra i hela sitt liv!

Vi åkte in för en koll på torsdagskvällen den 13 mars då jag fick tillbaka mina regelbundna sd med tryck uppifrån och ville mest bara se om de gav resultat då jag skulle få antibiotika mot GBS under förlossningen och inte ville missa det. Värkarna hade effekt men iom att jag inte alls hade ont och jag då var öppen 4 cm så skickade bm ut oss på promenad och för att äta.

Vi kom tillbaka vid 2-tiden på natten och då var jag öppen 5 cm, jag hade fortfarande inte alls ont men CTG registrerade regelbundna relativt starka värkar. Lillebror låg då väldigt högt så de vågade inte ta hål på hinnorna utan jag fick värkstimulerande dropp (för att han skulle få hjälp att sjunka ner) och antibiotikadroppet (mot GBS inf), sen sprang (ja, faktiskt) jag runt i korridorerna på förlossningen för att hjälpa lillebror på traven, det var lugnt på förlossningen så jag blev påhejad av såväl "vår" bm som de bm som satt på expeditionen!

6.15 tog de hål på hinnorna och under tiden höll en usk ner lillebror så inte navelsträngen skulle komma före honom, först efter det fick jag värkar. Våldsamma värkar blev det ganska omgående, värken höll sig i 2 minuter och pausen var 45 sekunder. Jag hade väldigt lätt att slappna av och andningen fungerade super! Den enda jag hade kontakt med var maken, bm brydde jag mig inte alls om. Fick värmepåse mot magen och några akupunkturnålar, var då öppen ca 6 cm. 7.49 är lillebror född med raketfart, hela han kom på en krystvärk och jag var inte alls beredd! (Inte bm heller för den delen).

Bm tackade efteråt för att hon fått vara med och erbjöd sig att vara hem bm åt oss "nästa gång" då hon tyckte att det hade funkat som en hemfödsel och att vi gjort ett sånt bra jobb själva!

Så, allt som allt hade jag värkar i ca 1½ timme.

Han vägde 3950 gram och var 54 cm lång, huvudmått 37 cm. Han föddes i v 37+6.

Jag hade haft ungefär en kännbar förvärk om dagen i någon vecka, och varje gång blev jag så besviken av att det inte kom en till...
Alla var på spänn runt om mig, det gick ju så snabbt sist, och jag själv kände mig rätt nervös.
Jag och sambon kom överrens om att så fort det kom fler än en sån där förvärk, så skulle vi åka in.
Om det sen skulle stanna av på vägen in, så visste vi att vi skulle få ta hål på hinnorna så det satte igång igen i så fall. Lite tryggt.

Jag vaknade vid 02-tiden på BF-dagen, av att det tryckte på nedåt lite märkligt, så jag gick upp på toa och där kom det lite rött på pappret.
Jaha slemproppen, då kan det ta 10 dagar nu då...tänkte jag lite uppgivet.
Alla säger ju att man blir lös i magen innan, men jag var lika hård som vanligt, så det var väl falskt alarm igen.
Väckte ändå sambon som flög upp som ett skott, men på begäran gick han och lade sig igen. Det hade ju bara kommit en värk än. Som alla andra dagar.

Jag somnade om, och sen vaknade jag igen att det tryckte på lite extra, samtidigt som jag hade en sammandragning!
Jag gick upp och packade i det sista, satte över pengar (försökte skriva ett inlägg här också, men datorn gick så segt så jag struntade i det.), och försökte klämma lite på toa...men det var inte mycket som kom det inte.
Tur att vi åker in i tid, tänkte jag, då hinner jag ju få lavemang.

Sen väckte jag sambon igen, och ringde mamma.
Medan han åkte och hämtade henne ringde jag in till förlossningen.

Hon där inne ville veta hur länge jag haft värkar och hur långt emellan, men jag ville inte svara på det....jag hade bara haft två värkar hittills, med en kvart emellan, men de tryckte på så läskigt så jag ville inte höra att jag skulle stanna hemma och klocka några värkar...
Jag var rätt bestämd på telefon, jag skulle komma in nu, jag vill hinna få lavemang och bedövning. Punkt slut.
Vi var välkomna..

När mamma och sambon kom stod jag och provade trosor för fullt, för tighta, för fula, för stora, för trasiga...verkligen prio ett...
Tänkte att jag nog ringt in för tidigt ändå, så jag ville fördröja det lite.
Mamma var i upplösningstillstånd, och när jag försökte plocka in i diskmaskinen parerade hon diskbänken och kommenderade - ÅK NUUUU!!!!!

Jag förklarade för henne att jag var ute i GOOOOOOD tid, sist började ju förlossningen med att de tog hål på hinnorna, nu har den ju börjat av sig självt.
Det gjorde ju inte ens ont än, och det var en kvart emellan och jag hade bara haft 3 värkar...kommer ta hela natten!!
Sist hade jag ju JÄTTEONT, det har jag ju inte nu.
Därför kommer det ta mycket längre tid nu.
Jag kommer säkert få en sovdos och så tar de hål på hinnorna i morgon! lugnade jag henne med.

Väl ute i bilen kom sambon på att han glömt snuset, och efter nån sekund for jag också in för att hämta gummisnoddar.
Mamma såg inte glad ut...
Sen åkte vi, klockan var ca 02:50.

Efter en liten stund kom fjärde värken och sen började värkarna komma tätare och tryckte på lite till...som att det hade effekt att jag satt ner i sätet.
Klockan 03:10 kom de var 3:e minut, och nu behövde jag andas igenom dem, men jag hade fortfarande inte ont i rygg eller mage. Tryckte bara neråt och gjorde ont i underlivet.

Vi var spända där i bilen, tänk att det skulle bli den 14:e mars! På BF!

När vi var framme i Visby pustade jag ut, nu hade det börjat trycka på så jag behövde resa på rumpan (med säkerhetsbälte och ultra-turbo-tjock dunjacka) och flåsa, för så fort jag slutade så var det som att kroppen ville krysta lite.
Klockan var ca 03:15 när vi passerade en 70-skylt, och sambon höll 90.
SAKTA NER!! tyckte jag, baksätesförare som jag är..(fast i framsätet )

Även om det tryckte på, så hade jag fortfarande inte ont i ryggen eller i magen, som sist...så samtidigt som jag ville be honom stanna bilen, så kändes det ändå som att det var lång tid kvar.
"Det är lugnt, det är nog lång tid kvar" tutade jag i sambon, som precis hade missat avfarten.
När vi kom ner för kullerstensbacken, såg havet, och fick se LASARETTET var det precis som att se en stor jättechokladkaka efter 3 veckor på viktväktarna, så tog jag ett djuuupt lättat andetag - JAG HINNER IN!

Då missade han avfarten igen.
Men för i helvete! tyckte jag nu, inte lika förstående denna gång.
Sen skulle vi parkera, jag pekade - där ska bilen stå.
Sambon missade. DÄR!! tyckte jag igen, livrädd för parkeringsböter. (fick det förra gången.. )
Han tog fel igen, och jaja skitsamma..vi flyttar bilen sen, det är ändå natt...

Sen kom vi på att det vi behövde låg i tre olika väskor.
Pinsamt att kånka in alla tre innan man ens blivit undersökt tyckte jag, och ville att vi skulle plocka ur journalen, och drickan, så kunde sambon gå ut efter kameran och flytta bilen när jag låg med CTG:n.
Det regnade och jag svor över att jag tagit mina tygskor, och jag fick gå på tå fram till dörren.
Sambon hade tagit alla tre väskor ändå, och jag försökte komma på någon bortförklaring medan vi väntade på att de skulle öppna dörren.

Vi blev mottagna av samma BM som jag pratade med, och jag presenterade mig så artigt jag bara kunde för att väga upp min bestämdhet per telefon.
Så fort jag kom in fick jag hänga strumporna på tork - dyngsura..

Ja nu får du klä av dig så ska jag undersöka, sa hon samtidigt som hon bläddrade i min journal.
Jag fick en värk som jag andades igenom, sen tog jag på mig skjortan och susade in på toa och tog en supersnabb raggartvätt nertill. (Vad är det för fel på mig?! )

När jag kom ut igen så hade hon hittat mitt förlossningsbrev om sen avnavling och att jag ville ha EDA + lustgas som smärtlindring, så vi bytte några ord om det, och så var det dags för att koppla på CTG:n och bräsa lite på britsen för att kolla hur öppen jag var.

- 8 cm och VÄLDIGT buktande hinna, sa BM och hämtade en undersköterska.
In kommer min gamla klasskompis med en skalpelektrod i högsta hugg, som de tog hål på hinnorna med.
Lite absurd situation att ligga och förhöra henne om livets läge nuförtiden, medan man fick fosterhinnorna punkterade, men det distraherade ju lite iallafall.

Sen fick jag lustgasen.
Min BM från föräldrakursen hade informerat intensivt över hur viktigt det var att personalen i rummet inte blev alltför utsatta för gasen, och där låg jag med en fräsande mask som säkert drogade ner både den ena och den andra, så jag hade inte tid att vänta på någon värk, och började suga i mig gasen.

Efter en kort stund kom jag på hur dum jag var, som låg och okynnesknarkade på britsen där fast värken inte ens kommit än, bara med tanke personalen...
"Det är lugnt, det är en dammsugare som låter" svarade BM och log lite.

Sen kom en värk, och jag kände den inte ens, så full var jag! Haha.
Jag ville stå upp, men jag var tvungen att ha CTG:n minst en kvart innan, hans fosterljud hade varit lite låga precis när de satt på den.
Det gjorde mig jättenervös, men jag blev lugnad och intalad att det bara var för säkerhetsskull.
När de fått en remsa på 15 minuter kunde jag få gå och stå om jag ville.

-Säg till när det gått en kvart, och när jag kan krysta, menade jag.
-Krysta kan du göra nu om du vill, svarade BM.

Jag försökte trycka lite, men det kändes inte särskilt naturligt, var SÅ rädd för att spricka.
Hörru kom hit och kolla så jag inte spricker! tyckte jag, men hon rännde bara runt och plockade fram saker...hm.

När det gått 15 minuter reste jag mig upp, nu skulle jag stå.
Men när jag satt mig upp lossnade en slang till lustgasen, och jag slängde mig på mojängerna där och försökte få dit den utan att lyckas..
-Sätt fast slangen Peter! beordrade jag, samtidigt som jag såg framför mig hur alla i rummet skulle stupa som furor en efter en, alldeles nergasade.

När han vände sig om för att sätta fast slangen, så kom en krystvärk där jag stod, och jag for ner på huk och helt plötsligt fick jag tag i huvudet, och svosch så kom hela bebisen!!
Klockan var då 03:45.
(fast jag tror faktiskt den var 03:44..för jag tittade på klockan...men bm sa 03:45.)
Bm hade skyndat sig fram och fått tag i kroppen, och älsklingen stod som ett frågetecken på sidan med lustgasslangen i högsta hugg.

Jag tog honom i famnen och satte mig på sängen och hälsade...inte en tanke på att kolla kön.
Vad blev det, vad blev det, frågade sambon, och så lyfte jag på benet - en POJKE!!
Då kom undersköterskan in igen, hon hade gått ut för att hämta en sak och missade alltihop, så dom fick hälsa lite.

Sen fick jag lägga mig på sängen, och när navelsträngen pulserat klart fick jag en spruta, och så klämdes navelsträngen åt och den nyblivna pappan fick klippa.
Moderkakan kom på beställning, jag hade inte spruckit något, eller blödit något.

Det var fullt ös där i varje förlossningsrum, så det var bara för dem att kila vidare.
"Halka inte på fostervattnet bara!" varnade BM, och försvann ut.

Där låg vi med vårat lilla underverk, i ett HAV av fostervatten.
Jag måtte ha haft enormt mycket, för alla blev så förvånade när de fick komma in och se vår början till egen inomhuspool...

BM sa efteråt att det var tur att jag var så bestämd att jag skulle in, för hinnblåsan hade brustit när som helst, och då hade jag fött i bilen.
Jag är VÄLDIGT glad över att jag inte födde i bilen...och nästa gång så ska jag åka DIREKT på andra värken, inte vänta till fjärde.

Jag är riktigt nöjd över förlossningen, förutom krystningen så gjorde den inte så ont, absolut hanterbara värkar. Mycket var nog profylaxens förtjänst.
Från att vi vaknade på natten, till att han var född, tog det ca 1 timma och 45 minuter.
CTG:n hann vara på i 16 minuter innan han föddes.

Du är så välkommen underbara lilla Ebbe!

3/3-2008 Vanda Li född vecka 37+6 (BF enligt UL 17/3)
Dagen då Vanda föddes hade jag sammandragningar mer regelbundet än tidigare.  Ja vet att jag under dagen sade till Andreas att det började kännas annorlunda i kroppen.

Vid 20tiden fick jag sammandragningar som inte kändes som de jag haft tidigare och jag bestämde mig för att klocka dem då de smärtade lite. Sammandragningarna var ganska regelbundna med 7-9 minuter emellan och de satt ca en till en och en halv minut. Vid 22tiden började sammandragningarna göra ont men glesnade samtidigt ut till att bli ca tolv minuter emellan dem och jag bestämde mig för att det bara var förverkar. Detta blev mer tydligt för mig vid 23 då de jag trodde de avstannat helt då det inte hände något på lite drygt en halvtimma. Jag hade dock ringt förlossningen vid 22.30 för att fråga lite mer om när jag skulle åka in om jag trodde det var på riktigt.

Jag hade innan detta sagt till sambon att han var tvungen att packa BBväskan osv då jag trodde detta betydde att förlossningen skulle ske inom en ganska snar framtid (i mitt huvud någon gång under veckan). Han hade packat klart den, klippt håret (rakat huvudet) och duschat under kvällens lopp. När jag sade att värkarna slutat och att jag var säker på att det var förvärkar gick vi och lade oss och helt plötsligt satte värkarna igång igen.

Nu var det helt plötsligt ca 5-7 minuter mellan dem och det tog bara 40 minuter innan jag inte klarade av att ligga i sängen mer utan var tvungen att gå upp och andas igenom värkarna. Vid 00.30 upptäckte jag att det var ungefär tre minuter mellan värkarna och det gjorde riktigt ont, det jag ville var att stå och gunga och andas genom dem vilket jag också gjorde. Jag väckte sambon och sa till honom att nu var det nog dags att ringa barnvakten (farmor) då jag ville åka in till förlossningen snart.
Farmor kom och hämtade en yrvaken Tilde (7 år) och gav sig av hemåt igen. Under den tiden farmor var här och tilde vaken andades jag mig igenom ytterligare ett antal värkar.

Nu var kl strax efter 01 och Andreas plockade ihop det sista och jag rIngde förlossningen och talade om för dem att jag nog ville komma dit. Vi packade in oss i bilen och gav oss iväg till USÖ där vi blev mottagna av en ung barnmorska vid namn Gabriella.

Jag hade skrivit en kort önskelista om hur vi ville ha förlossningen. Den gick i stort sett ut på att vi ville ha en så naturlig förlossning som möjligt. När vi precis kommit in på ett rum lämnade Gabriella oss men kom tillbaka ett par minuter senare och sade att hon sett i min datajournal att jag ville bada som smärtlindring och att vi skulle få ett rum med badkar så vi packade ihop igen och gick till vårt ”nya” rum. Väl där kollade Gabriella hur mycket öppen jag var och meddelande att jag var öppen 4 cm och en kant av tappen var kvar, sedan skulle CTG tas och jag frågade om de hade en CTG som gjorde att jag inte skulle behöva ligga ner då jag inte klarade av att hantera smärtan liggandes.  Gabriella talade om att det skulle ta ca 15 minuter men det slutade med att jag hade CTGt på magen i ca en och en halv timma då kurvan inte var riktigt som den skulle, Gabriella misstänkte att den fick in min pils under värkarna men var tvungen att veta säkert och därför tog det sådan tid. Under den tiden använde vi värmda rispåsar som smärtlindring. När klockan var ca 03.30 fick vi äntligen klartecken att jag kunde bada.

Badet kan jag i efterhand säga att det var underbart då jag emellan värkarna var avslappnad och varm. Varje gång en värk kom var jag dock tvungen att ställa mig upp och ha duschen riktad mot magen. Jag gjorde tåhävningar i takt med andetagen varvat med att böja på knäna och gunga på höfterna. Andreas masserade min rygg, gav mig kallt vatten att dricka och hjälpte mig att fokusera på andningen och höll mig lugn de gånger jag lät smärtan ta över och slutade fokusera på vad jag behövde göra för att ta mig igenom en värk. Gabriella var endast inne i badrummet ett par gånger för att kolla bebisens hjärtljud med en doppler och varje gång låg ljuden fint och vi blev lämnade ifred. Efter ungefär en timma började jag känna att värkarna kändes annorlunda och att det blev betydligt jobbigare att hantera smärtan. Vi larmade efter Gabriella då jag ville veta om det hänt något under tiden i badet, jag vet att jag sade till Andreas att ”Om det inte har hänt någonting nu så vet jag inte vad jag ska göra”. När jag väl kommit upp ur badet fick vi veta att jag var öppen 8 cm och att hinnorna var intakta och buktandes. Precis när jag ställt mig upp efter undersökningen kom en värk som var riktigt tuff och jag kände paniken spridas i kroppen och klarade knappt att andas igenom den, Andreas fick dock in mig på rätt spår och värken blev hanterbar efter att han fått mig att fokusera på andningen igen. Gabriella talade om för oss att hon trodde hinnorna skulle brista när som helst men att om inte det hände snart skulle hon punktera dem, jag frågade då hur lång tid snart var och hon sade en halvtimma. Nu började Gabriella plocka fram vad hon behövde för att ta emot bebisen. Här fick jag helt plötsligt vila en liten stund, ingen värk kom på ca en kvart vilket var gudomligt och jag kunde bara hänga på gåstolen och Andreas.  

När värkarna återkom var de annorlunda igen, efter första värken provade jag att trycka lite lätt och förvånades över att det kändes så rätt att göra det, Efter ytterligare en sådan värk ville Gabriella kolla om hon kunde punktera hinnorna och jag fick lägga mig i sängen för att detta skulle vara möjligt. När nästa värk kom punkterade hon hinnorna och en liten skvätt vatten rann ut. Under nästföljande värk blev jag tillsagd att krysta och se hur ställningen kändes. Jag talade om att det inte kändes bra att ligga på rygg och hon föreslog att jag skulle ligga på sidan då många upplever det skönt att ligga så.  Jag fick hjälp av Andreas att vända mig om och han fattade tag i mina händer. Nästa värk tog jag i så mycket jag kunde och skrek samtidigt rakt ut. Jag tänkte även bita Andreas i handen men han var med och parerade, värken efter detta tog jag i två gånger på samma värk och bebisens huvud stod i ”töjningsläge”. Gabriella talade om för mig at jag inte fick trycka på mer före nästa värk vilket jag tyckte var vansinnigt jobbigt då hela kroppen sade åt mig att trycka så det skulle vara över någon gång. Andreas påminde mig att fokusera på andningen igen och att slappna av. Samma sekund jag kände att nästa värk samlades i kroppen tryckte jag på och bebisen gled ut. Nu var klockan 05.49

Jag frågade omgående om det var en flicka och de kollade efter och vi fick ett jakande svar. Nu blir minnena ihop blandade och suddiga både för mig och Här kan inte Andreas hjälpa mig då han har egna minnesupplevelser av den här stunden. Jag vet att Gabriella talade om för mig att nu har navelsträngen slutat pulsera och nu klampar jag av den och att jag till slut klippte av den själv. Bebisen visade humör och skrek åt oss vilket vi reagerade på var olikt hennes syster när hon föddes sju år tidigare. Jag krystade ut moderkakan vilken Gabriella visade oss senare och sade att den var liten och fin. Jag bad om att slippa bli sydd och fick min vilja igenom då det visade sig att jag endast fått en lite djupare reva vilkens sårkanter låg så fint ihop.

Gabriellas skift slutade klockan sju och hon kom då in och meddelade att hon skulle besöka oss kvällen efter om vi var kvar på BB eller så kunde vi ringa och boka in ett möte med henne om vi ville. Innan hon gick hem fick vi även fikabrickan vilket blev vår frukost som åts med hyffsat god aptit.
När de senare mätte och vägde vår lilla tös fick vi veta att hon var 46 cm lång och vägde 2440g. Hon är liten men otroligt fin och allt är precis som det ska.

Välkommen till världen Vanda.

Tisdagen den 4 Mars, på BF dagen satte vi oss i bilen och for till Spec MVc i Ö-vik för bedömningen, skulle det visa sig att jag var redo att sättas igång??? Vi hann bara dit så var det vår tur, kissprov och blodtryck togs, aning förhöjt men helt ok. Sen var det dags för CTG kurva, den såg bra ut lite sammandragningar, vissa kändes andra inte. Fick sedan träffa en toppen läkare, Karin som gjorde en inre undersökning som visade att jag minsann inte var öppen alls, total besvikelse. Tappen satt så långt upp och bakåtriktad så hon kunde inte ens göra en ordentlig hinnsvepning. Sen var det dags för ett till tillväxt UL, som visa samma sak som förra gången, en bebis som skulle komma väga kring 4-4,5 kg.

Men eftersom jag var lite skraj för att bli igångsatt så tog vi det hela med ro och tänkte att det blir när det blir, fick en ny tid den 10/3, visste då inte att jag skulle ligga på bb med liten nyföding på magen J På

Onsdagen den 5 Mars började det hända grejer, slemmisen började ge med sig, till en början bara lite ökade flytningar men under dagen mer och mer slemmigt, nu fattade då jag iaf att det var på G, så startade det juh med Liam med J Hade dagen innan då vi var i Ö-vik köpt med mig en stor färs ananas eftersom jag hört att det skulle kunna påskynda det hela lite så jag mumsa glatt i mig en halv ananas med hjälp av Jimmy, fy vad ont i magen jag fick…bara att hoppa i säng.

Natten mellan Onsdag och Torsdag den 6:e började värkarna, sov mig nog igenom en del men vaknade ibland av att det gjorde lite ont, på morgonen hade jag inte ro att sova utan gick upp rätt tidigt och då började värkarna komma mer och mer, nästan inte kännbara alls men dom fanns där. Runt 14 tiden hoppade jag in i duschen och stod kvar lääänge. Om det inte hade varit på G så skulle juh en varm dusch hjälpa men det gjorde det inte, kom ut vid 15 tiden och värkarna kom oregelbundet men värkte/molade bak mot ryggen. Passade på att lägga mig i soffan och vila lite innan Jimmy och Liam skulle komma hem.

Vid 18 tiden började dom kännas mer och komma mer regelbundet och vi hade ringt efter Anna och mamma som skulle vara barnvakt till lilleman. Började packa ihop hans saker och la ner det sista i bb väskan. Kl 20 ringde jag förlossningen eftersom vi har en timmes resa in så ville jag höra vad dom sa, vi var välkomna in på en koll, men jag tänkte att jag avvaktar en timme till så får vi se. Värkarna började ta i och kom rätt tätt med ganska korta så vi packade in i bilen och for strax efter 21. Resan dit kändes som en evighet, minsta lilla gupp i vägen gjorde så förbannat ont och värkarna tycktes ta i mer och mer och kom ungefär var 4-5 minut under hela tiden i bilen. Kan tillägga att E.4an mellan Ullånger och Ö-vik är bland den sämsta väg jag vet, hemskt att åka med värkar. Vi stannade till i Docksta och Jimmt gick in på en mack för att köpa lite att dricka jag var så törstig.

När vi väl kom fram så kom en sköterska, Eva-Lotta ner och tog emot oss, inskriven blev jag vid 22:45 den 6:e Mars. Eva-Lotta kopplade på mig CTG och det visade på korta sammandragningar med 3 min intervall, inre undersökning visade att jag var öppen 1 ½ cm. Eftersom det inte riktigt var på G så fick jag en sov dos och bricanyl och lyckade slumra till ett par timmar men värkarna kändes än. Till slut var det ohållbart jag väckte Jimmy som fått in en säng brevid min och vi kallade på sköterskan, klockan var då kring 04:45, inre undersökning visade att cervix var helt utplånad och jag var nu öppen 4 cm med buktande hinnblåsa.

Nu får jag akupunkturnålar satta på fötter, mage, ryggslut och en i huvudet, sen undrar Eva Lotta om jag inte vill ta ett varmt bad och det vill jag såklart så vi går till en annan sal med badkar, det varma vattnet känns skönt mot magen och jag ligger kvar nån timme och spolar varmt vatten när värkarna tar i. Nu får jag ett sladdlöst CTG kopplat så jag kan vara upp och hänga på gåstolen när värkarna kommer, dom tar i ordentligt med 2-3 min intervall vid 06:40 tiden och jag ber om EDA.

Klockan 07:00 så görs en inre undersökning igen och jag är då öppen 6 cm. jour läkare informeras om EDA och narkosläkare tillkallas. Nu får jag en infart på vänster hand och ett dropp kopplas. Vid 07:30 tiden kommer läkaren och lägger Epiduralen. Den ger bra smärtlindring efter ett tag och jag kan komma upp och gå lite. Klockan 08:45 får jag syrgas 50/50 och det pressar på neråt, värkar var 4:e min så jag får ett syntocinon.dropp 15ml/h. CTG ser bra ut. Värkarna tar i mer med hjälp av droppet och jag får en Bolus-dos i Eda:n.

Kl 10:50 beslutas om amniotomi, klart fostervatten kommer i mängder och det känns såå skönt att det har gått. Nu är jag öppen 9 cm men huvudet ligger fortfarande högt. Vid 12 tiden ökas EDA pumpen till 7 ml/h då gör det ont! Jag får så täta värkar vid 13:30 tiden så dom avslutar droppet med värkstimulerande, EDA:n ökas nu till 8ml/h. Barnmorskan Christel säger att hon tror bebis kommit innan hennes pass slutar kl 16. Jippiieee tänker jag! Värkarna gör så förbannat ont och jag ska nu försöka kissa, det går inte och jag blir tappad. 15:30 är jag så utmattad, sitter på en stol lutad mot sängen och andas nu lustgas 70/30 %. Så fort en värk kommer så forsar det vatten, fattar inte hur mkt det kan finnas, det känns som en flod varje gång.

Lägger mig på sidan i sängen vid 16 tiden, kollar på klockan och tänker att Christel hade fel, såklart.

16:30 är jag trött, slut och uppgiven, tankarna om Liam´s förlossning börjar snurra och det börjar kännas mer och mer likt det förloppet jag hade då, blir rädd. Sluter mig helt, hör vad dom säger omkring mig men orkar inte. Håller hårt i lustgasen och släpper den inte mellan värkarna, dom kommer så tätt nu, när en värk avtar kommer en ny och jag har så ont och är så rädd. Vid 17 tiden ber jag dom att snitta mig, det går inte tänker jag, det går inte. Kroppen strejkar och vill inte samarbeta. Jag både vill och inte.

Barnmorskan Ann-Christin vill att jag krystar, och det gör jag men det gör så ont och det händer inget trots att jag krystar, jag gråter, skakar och blir bara mer och mer sluten i mig själv, hon är Aurora sköterska så hon försöker lugna mig och säger att det kommer gå bra, lite på din kropp. Men det går inte, jag kan bara inte. Kroppen vill inte, jag är helt låst. Dom ringer efter doktor Fredrik och han kommer och undersöker mig, tycker även han att jag ska försöka en gång till, och vill att jag krystar. När värken kommer och dom säger krysta så gör jag det, men inte alls helhjärtat, då jag känner att det inte kommer gå. Jimmy vill för min skull att jag ska försöka och blir ledsen då han ser hur ont och hur rädd jag är, jag blir ledsen när han är det ledsen och känner som att jag sviker honom.

Nu är det jobbigt, det känns som ingen lyssnar på mig utan det blir som i Örebro att dom bara puschar mer och mer, nu svarar jag inte på vad dom säger utan upprepar mig bara att det går inte, jag är rädd, det kommer inte att fungera.

Vid 18:15 tiden har både läkare och barnmorskor insett det jag sagt i flera timmar att det inte går. Dom ger mig bricanyl som ska lätta på värkarna med det gör som inte. Och Doktor Fredrik beslutar att jag ska bli akutsnittad, ingen progress i fosterhuvudets nedträngande och pat. trött och uppgiven står det i journalen. Försök har gjorts till att krysta men pat har inte den kraft eller styrka som hon önskar för att krysta.

Dom sätter kateter och ger mig en Alvedon forte, som om det skulle hjälpa? Jag vägrar släppa lustgasen men blir tvungen då vi rullar ner till operation, jag vrider mig av smärtor i sängen och fattar inte hur det kan göra så ont, jag fick juh bricanyl, ska inte den göra nån nytta alls? Väl nere på Op så tas EDA:n bort och dom förbereder för en spinal bedövning, ligger på sidan och försöker ligga stilla men det är inte lätt när värkarna kommer tätt och gör ont, sen är jag såklart livrädd. Får sitta upp och kröker ryggen, nu äntligen är det klart. Ligger med massa skynken omkring mig, dom tvättar magen jag känner att det är lite kallt, sakta men säkert domnar jag bort, nu kan jag inte röra mig från midjan och ner.

All smärta är borta och jag kan slappna av för första gången på läänge. Känner hur dom bökar och drar, mår illa och vill kräkas men det går inte, hör ett skrik innan hon ens hunnit helt ur magen. En sköterska tar med barnet i ett annat rum, Jimmy följer efter. Minns att jag sa till Jimmy att det är nog en till liten rackarunge (pojke alltså). Det visar sig att bebisen låg i vidöppen huvudbjudning med föregående fosterdel nedom spinae, med andra ord hade det inte gått att få ut henne rätta vägen. Hon hade kommit in snett i bäckenet och låg med näsan upp, det förklarade också varför det gjorde så förbannat ont. Jimmy kommer tillbaka efter vad som känns som en evighet och sa : Zandra det blev en TJEJ!!!

Glädjetårar rullar från min kind och jag kan knappt fatta att jag fått en tjej, trots att jag hela tiden trott att det var en tjej där inne så hade jag börjat tvivla då alla sa att det är en pojke, typisk pojkmage, HA så fel dom hade ;)

Nu kommer frossan jag skakar som ett asplöv, förlorade en hel del blod, 1200ml. Flyttas över till en säng och får lilltösen hud mot hud, underbart!

Hon kom till världen 18:55, vägde 4290gr och var 52 cm lång, huvudmått 36,5. Efter ett par dagar på bb beslutades att hon ska heta Karin Alicia Linnéa. Hon fick apgar 9, 10, 10. Världens vackraste unge, känner mig så välsignad med en prins och prinsessa!

En sak som är lite lustigt är att Liam (lillebror 2 år) har hela tiden kallat bebisen i magen för Ebba, det är hans ord för bebis. Och sen startade förlossningen på Ebba´s namnsdag J Ett tecken på att hon ska heta Ebba istället? ;) Funderar på att klämma in det som andra namn till henne. Och just det i samband med att hon föddes var maken´s bror och fru på en Alicia Keys konsert, lite lustigt sammanträffande det med :D