Jag hade haft ungefär en kännbar förvärk om dagen i någon vecka, och varje gång blev jag så besviken av att det inte kom en till...
Alla var på spänn runt om mig, det gick ju så snabbt sist, och jag själv kände mig rätt nervös.
Jag och sambon kom överrens om att så fort det kom fler än en sån där förvärk, så skulle vi åka in.
Om det sen skulle stanna av på vägen in, så visste vi att vi skulle få ta hål på hinnorna så det satte igång igen i så fall. Lite tryggt.

Jag vaknade vid 02-tiden på BF-dagen, av att det tryckte på nedåt lite märkligt, så jag gick upp på toa och där kom det lite rött på pappret.
Jaha slemproppen, då kan det ta 10 dagar nu då...tänkte jag lite uppgivet.
Alla säger ju att man blir lös i magen innan, men jag var lika hård som vanligt, så det var väl falskt alarm igen.
Väckte ändå sambon som flög upp som ett skott, men på begäran gick han och lade sig igen. Det hade ju bara kommit en värk än. Som alla andra dagar.

Jag somnade om, och sen vaknade jag igen att det tryckte på lite extra, samtidigt som jag hade en sammandragning!
Jag gick upp och packade i det sista, satte över pengar (försökte skriva ett inlägg här också, men datorn gick så segt så jag struntade i det.), och försökte klämma lite på toa...men det var inte mycket som kom det inte.
Tur att vi åker in i tid, tänkte jag, då hinner jag ju få lavemang.

Sen väckte jag sambon igen, och ringde mamma.
Medan han åkte och hämtade henne ringde jag in till förlossningen.

Hon där inne ville veta hur länge jag haft värkar och hur långt emellan, men jag ville inte svara på det....jag hade bara haft två värkar hittills, med en kvart emellan, men de tryckte på så läskigt så jag ville inte höra att jag skulle stanna hemma och klocka några värkar...
Jag var rätt bestämd på telefon, jag skulle komma in nu, jag vill hinna få lavemang och bedövning. Punkt slut.
Vi var välkomna..

När mamma och sambon kom stod jag och provade trosor för fullt, för tighta, för fula, för stora, för trasiga...verkligen prio ett...
Tänkte att jag nog ringt in för tidigt ändå, så jag ville fördröja det lite.
Mamma var i upplösningstillstånd, och när jag försökte plocka in i diskmaskinen parerade hon diskbänken och kommenderade - ÅK NUUUU!!!!!

Jag förklarade för henne att jag var ute i GOOOOOOD tid, sist började ju förlossningen med att de tog hål på hinnorna, nu har den ju börjat av sig självt.
Det gjorde ju inte ens ont än, och det var en kvart emellan och jag hade bara haft 3 värkar...kommer ta hela natten!!
Sist hade jag ju JÄTTEONT, det har jag ju inte nu.
Därför kommer det ta mycket längre tid nu.
Jag kommer säkert få en sovdos och så tar de hål på hinnorna i morgon! lugnade jag henne med.

Väl ute i bilen kom sambon på att han glömt snuset, och efter nån sekund for jag också in för att hämta gummisnoddar.
Mamma såg inte glad ut...
Sen åkte vi, klockan var ca 02:50.

Efter en liten stund kom fjärde värken och sen började värkarna komma tätare och tryckte på lite till...som att det hade effekt att jag satt ner i sätet.
Klockan 03:10 kom de var 3:e minut, och nu behövde jag andas igenom dem, men jag hade fortfarande inte ont i rygg eller mage. Tryckte bara neråt och gjorde ont i underlivet.

Vi var spända där i bilen, tänk att det skulle bli den 14:e mars! På BF!

När vi var framme i Visby pustade jag ut, nu hade det börjat trycka på så jag behövde resa på rumpan (med säkerhetsbälte och ultra-turbo-tjock dunjacka) och flåsa, för så fort jag slutade så var det som att kroppen ville krysta lite.
Klockan var ca 03:15 när vi passerade en 70-skylt, och sambon höll 90.
SAKTA NER!! tyckte jag, baksätesförare som jag är..(fast i framsätet )

Även om det tryckte på, så hade jag fortfarande inte ont i ryggen eller i magen, som sist...så samtidigt som jag ville be honom stanna bilen, så kändes det ändå som att det var lång tid kvar.
"Det är lugnt, det är nog lång tid kvar" tutade jag i sambon, som precis hade missat avfarten.
När vi kom ner för kullerstensbacken, såg havet, och fick se LASARETTET var det precis som att se en stor jättechokladkaka efter 3 veckor på viktväktarna, så tog jag ett djuuupt lättat andetag - JAG HINNER IN!

Då missade han avfarten igen.
Men för i helvete! tyckte jag nu, inte lika förstående denna gång.
Sen skulle vi parkera, jag pekade - där ska bilen stå.
Sambon missade. DÄR!! tyckte jag igen, livrädd för parkeringsböter. (fick det förra gången.. )
Han tog fel igen, och jaja skitsamma..vi flyttar bilen sen, det är ändå natt...

Sen kom vi på att det vi behövde låg i tre olika väskor.
Pinsamt att kånka in alla tre innan man ens blivit undersökt tyckte jag, och ville att vi skulle plocka ur journalen, och drickan, så kunde sambon gå ut efter kameran och flytta bilen när jag låg med CTG:n.
Det regnade och jag svor över att jag tagit mina tygskor, och jag fick gå på tå fram till dörren.
Sambon hade tagit alla tre väskor ändå, och jag försökte komma på någon bortförklaring medan vi väntade på att de skulle öppna dörren.

Vi blev mottagna av samma BM som jag pratade med, och jag presenterade mig så artigt jag bara kunde för att väga upp min bestämdhet per telefon.
Så fort jag kom in fick jag hänga strumporna på tork - dyngsura..

Ja nu får du klä av dig så ska jag undersöka, sa hon samtidigt som hon bläddrade i min journal.
Jag fick en värk som jag andades igenom, sen tog jag på mig skjortan och susade in på toa och tog en supersnabb raggartvätt nertill. (Vad är det för fel på mig?! )

När jag kom ut igen så hade hon hittat mitt förlossningsbrev om sen avnavling och att jag ville ha EDA + lustgas som smärtlindring, så vi bytte några ord om det, och så var det dags för att koppla på CTG:n och bräsa lite på britsen för att kolla hur öppen jag var.

- 8 cm och VÄLDIGT buktande hinna, sa BM och hämtade en undersköterska.
In kommer min gamla klasskompis med en skalpelektrod i högsta hugg, som de tog hål på hinnorna med.
Lite absurd situation att ligga och förhöra henne om livets läge nuförtiden, medan man fick fosterhinnorna punkterade, men det distraherade ju lite iallafall.

Sen fick jag lustgasen.
Min BM från föräldrakursen hade informerat intensivt över hur viktigt det var att personalen i rummet inte blev alltför utsatta för gasen, och där låg jag med en fräsande mask som säkert drogade ner både den ena och den andra, så jag hade inte tid att vänta på någon värk, och började suga i mig gasen.

Efter en kort stund kom jag på hur dum jag var, som låg och okynnesknarkade på britsen där fast värken inte ens kommit än, bara med tanke personalen...
"Det är lugnt, det är en dammsugare som låter" svarade BM och log lite.

Sen kom en värk, och jag kände den inte ens, så full var jag! Haha.
Jag ville stå upp, men jag var tvungen att ha CTG:n minst en kvart innan, hans fosterljud hade varit lite låga precis när de satt på den.
Det gjorde mig jättenervös, men jag blev lugnad och intalad att det bara var för säkerhetsskull.
När de fått en remsa på 15 minuter kunde jag få gå och stå om jag ville.

-Säg till när det gått en kvart, och när jag kan krysta, menade jag.
-Krysta kan du göra nu om du vill, svarade BM.

Jag försökte trycka lite, men det kändes inte särskilt naturligt, var SÅ rädd för att spricka.
Hörru kom hit och kolla så jag inte spricker! tyckte jag, men hon rännde bara runt och plockade fram saker...hm.

När det gått 15 minuter reste jag mig upp, nu skulle jag stå.
Men när jag satt mig upp lossnade en slang till lustgasen, och jag slängde mig på mojängerna där och försökte få dit den utan att lyckas..
-Sätt fast slangen Peter! beordrade jag, samtidigt som jag såg framför mig hur alla i rummet skulle stupa som furor en efter en, alldeles nergasade.

När han vände sig om för att sätta fast slangen, så kom en krystvärk där jag stod, och jag for ner på huk och helt plötsligt fick jag tag i huvudet, och svosch så kom hela bebisen!!
Klockan var då 03:45.
(fast jag tror faktiskt den var 03:44..för jag tittade på klockan...men bm sa 03:45.)
Bm hade skyndat sig fram och fått tag i kroppen, och älsklingen stod som ett frågetecken på sidan med lustgasslangen i högsta hugg.

Jag tog honom i famnen och satte mig på sängen och hälsade...inte en tanke på att kolla kön.
Vad blev det, vad blev det, frågade sambon, och så lyfte jag på benet - en POJKE!!
Då kom undersköterskan in igen, hon hade gått ut för att hämta en sak och missade alltihop, så dom fick hälsa lite.

Sen fick jag lägga mig på sängen, och när navelsträngen pulserat klart fick jag en spruta, och så klämdes navelsträngen åt och den nyblivna pappan fick klippa.
Moderkakan kom på beställning, jag hade inte spruckit något, eller blödit något.

Det var fullt ös där i varje förlossningsrum, så det var bara för dem att kila vidare.
"Halka inte på fostervattnet bara!" varnade BM, och försvann ut.

Där låg vi med vårat lilla underverk, i ett HAV av fostervatten.
Jag måtte ha haft enormt mycket, för alla blev så förvånade när de fick komma in och se vår början till egen inomhuspool...

BM sa efteråt att det var tur att jag var så bestämd att jag skulle in, för hinnblåsan hade brustit när som helst, och då hade jag fött i bilen.
Jag är VÄLDIGT glad över att jag inte födde i bilen...och nästa gång så ska jag åka DIREKT på andra värken, inte vänta till fjärde.

Jag är riktigt nöjd över förlossningen, förutom krystningen så gjorde den inte så ont, absolut hanterbara värkar. Mycket var nog profylaxens förtjänst.
Från att vi vaknade på natten, till att han var född, tog det ca 1 timma och 45 minuter.
CTG:n hann vara på i 16 minuter innan han föddes.

Du är så välkommen underbara lilla Ebbe!

3/3-2008 Vanda Li född vecka 37+6 (BF enligt UL 17/3)
Dagen då Vanda föddes hade jag sammandragningar mer regelbundet än tidigare.  Ja vet att jag under dagen sade till Andreas att det började kännas annorlunda i kroppen.

Vid 20tiden fick jag sammandragningar som inte kändes som de jag haft tidigare och jag bestämde mig för att klocka dem då de smärtade lite. Sammandragningarna var ganska regelbundna med 7-9 minuter emellan och de satt ca en till en och en halv minut. Vid 22tiden började sammandragningarna göra ont men glesnade samtidigt ut till att bli ca tolv minuter emellan dem och jag bestämde mig för att det bara var förverkar. Detta blev mer tydligt för mig vid 23 då de jag trodde de avstannat helt då det inte hände något på lite drygt en halvtimma. Jag hade dock ringt förlossningen vid 22.30 för att fråga lite mer om när jag skulle åka in om jag trodde det var på riktigt.

Jag hade innan detta sagt till sambon att han var tvungen att packa BBväskan osv då jag trodde detta betydde att förlossningen skulle ske inom en ganska snar framtid (i mitt huvud någon gång under veckan). Han hade packat klart den, klippt håret (rakat huvudet) och duschat under kvällens lopp. När jag sade att värkarna slutat och att jag var säker på att det var förvärkar gick vi och lade oss och helt plötsligt satte värkarna igång igen.

Nu var det helt plötsligt ca 5-7 minuter mellan dem och det tog bara 40 minuter innan jag inte klarade av att ligga i sängen mer utan var tvungen att gå upp och andas igenom värkarna. Vid 00.30 upptäckte jag att det var ungefär tre minuter mellan värkarna och det gjorde riktigt ont, det jag ville var att stå och gunga och andas genom dem vilket jag också gjorde. Jag väckte sambon och sa till honom att nu var det nog dags att ringa barnvakten (farmor) då jag ville åka in till förlossningen snart.
Farmor kom och hämtade en yrvaken Tilde (7 år) och gav sig av hemåt igen. Under den tiden farmor var här och tilde vaken andades jag mig igenom ytterligare ett antal värkar.

Nu var kl strax efter 01 och Andreas plockade ihop det sista och jag rIngde förlossningen och talade om för dem att jag nog ville komma dit. Vi packade in oss i bilen och gav oss iväg till USÖ där vi blev mottagna av en ung barnmorska vid namn Gabriella.

Jag hade skrivit en kort önskelista om hur vi ville ha förlossningen. Den gick i stort sett ut på att vi ville ha en så naturlig förlossning som möjligt. När vi precis kommit in på ett rum lämnade Gabriella oss men kom tillbaka ett par minuter senare och sade att hon sett i min datajournal att jag ville bada som smärtlindring och att vi skulle få ett rum med badkar så vi packade ihop igen och gick till vårt ”nya” rum. Väl där kollade Gabriella hur mycket öppen jag var och meddelande att jag var öppen 4 cm och en kant av tappen var kvar, sedan skulle CTG tas och jag frågade om de hade en CTG som gjorde att jag inte skulle behöva ligga ner då jag inte klarade av att hantera smärtan liggandes.  Gabriella talade om att det skulle ta ca 15 minuter men det slutade med att jag hade CTGt på magen i ca en och en halv timma då kurvan inte var riktigt som den skulle, Gabriella misstänkte att den fick in min pils under värkarna men var tvungen att veta säkert och därför tog det sådan tid. Under den tiden använde vi värmda rispåsar som smärtlindring. När klockan var ca 03.30 fick vi äntligen klartecken att jag kunde bada.

Badet kan jag i efterhand säga att det var underbart då jag emellan värkarna var avslappnad och varm. Varje gång en värk kom var jag dock tvungen att ställa mig upp och ha duschen riktad mot magen. Jag gjorde tåhävningar i takt med andetagen varvat med att böja på knäna och gunga på höfterna. Andreas masserade min rygg, gav mig kallt vatten att dricka och hjälpte mig att fokusera på andningen och höll mig lugn de gånger jag lät smärtan ta över och slutade fokusera på vad jag behövde göra för att ta mig igenom en värk. Gabriella var endast inne i badrummet ett par gånger för att kolla bebisens hjärtljud med en doppler och varje gång låg ljuden fint och vi blev lämnade ifred. Efter ungefär en timma började jag känna att värkarna kändes annorlunda och att det blev betydligt jobbigare att hantera smärtan. Vi larmade efter Gabriella då jag ville veta om det hänt något under tiden i badet, jag vet att jag sade till Andreas att ”Om det inte har hänt någonting nu så vet jag inte vad jag ska göra”. När jag väl kommit upp ur badet fick vi veta att jag var öppen 8 cm och att hinnorna var intakta och buktandes. Precis när jag ställt mig upp efter undersökningen kom en värk som var riktigt tuff och jag kände paniken spridas i kroppen och klarade knappt att andas igenom den, Andreas fick dock in mig på rätt spår och värken blev hanterbar efter att han fått mig att fokusera på andningen igen. Gabriella talade om för oss att hon trodde hinnorna skulle brista när som helst men att om inte det hände snart skulle hon punktera dem, jag frågade då hur lång tid snart var och hon sade en halvtimma. Nu började Gabriella plocka fram vad hon behövde för att ta emot bebisen. Här fick jag helt plötsligt vila en liten stund, ingen värk kom på ca en kvart vilket var gudomligt och jag kunde bara hänga på gåstolen och Andreas.  

När värkarna återkom var de annorlunda igen, efter första värken provade jag att trycka lite lätt och förvånades över att det kändes så rätt att göra det, Efter ytterligare en sådan värk ville Gabriella kolla om hon kunde punktera hinnorna och jag fick lägga mig i sängen för att detta skulle vara möjligt. När nästa värk kom punkterade hon hinnorna och en liten skvätt vatten rann ut. Under nästföljande värk blev jag tillsagd att krysta och se hur ställningen kändes. Jag talade om att det inte kändes bra att ligga på rygg och hon föreslog att jag skulle ligga på sidan då många upplever det skönt att ligga så.  Jag fick hjälp av Andreas att vända mig om och han fattade tag i mina händer. Nästa värk tog jag i så mycket jag kunde och skrek samtidigt rakt ut. Jag tänkte även bita Andreas i handen men han var med och parerade, värken efter detta tog jag i två gånger på samma värk och bebisens huvud stod i ”töjningsläge”. Gabriella talade om för mig at jag inte fick trycka på mer före nästa värk vilket jag tyckte var vansinnigt jobbigt då hela kroppen sade åt mig att trycka så det skulle vara över någon gång. Andreas påminde mig att fokusera på andningen igen och att slappna av. Samma sekund jag kände att nästa värk samlades i kroppen tryckte jag på och bebisen gled ut. Nu var klockan 05.49

Jag frågade omgående om det var en flicka och de kollade efter och vi fick ett jakande svar. Nu blir minnena ihop blandade och suddiga både för mig och Här kan inte Andreas hjälpa mig då han har egna minnesupplevelser av den här stunden. Jag vet att Gabriella talade om för mig att nu har navelsträngen slutat pulsera och nu klampar jag av den och att jag till slut klippte av den själv. Bebisen visade humör och skrek åt oss vilket vi reagerade på var olikt hennes syster när hon föddes sju år tidigare. Jag krystade ut moderkakan vilken Gabriella visade oss senare och sade att den var liten och fin. Jag bad om att slippa bli sydd och fick min vilja igenom då det visade sig att jag endast fått en lite djupare reva vilkens sårkanter låg så fint ihop.

Gabriellas skift slutade klockan sju och hon kom då in och meddelade att hon skulle besöka oss kvällen efter om vi var kvar på BB eller så kunde vi ringa och boka in ett möte med henne om vi ville. Innan hon gick hem fick vi även fikabrickan vilket blev vår frukost som åts med hyffsat god aptit.
När de senare mätte och vägde vår lilla tös fick vi veta att hon var 46 cm lång och vägde 2440g. Hon är liten men otroligt fin och allt är precis som det ska.

Välkommen till världen Vanda.

Tisdagen den 4 Mars, på BF dagen satte vi oss i bilen och for till Spec MVc i Ö-vik för bedömningen, skulle det visa sig att jag var redo att sättas igång??? Vi hann bara dit så var det vår tur, kissprov och blodtryck togs, aning förhöjt men helt ok. Sen var det dags för CTG kurva, den såg bra ut lite sammandragningar, vissa kändes andra inte. Fick sedan träffa en toppen läkare, Karin som gjorde en inre undersökning som visade att jag minsann inte var öppen alls, total besvikelse. Tappen satt så långt upp och bakåtriktad så hon kunde inte ens göra en ordentlig hinnsvepning. Sen var det dags för ett till tillväxt UL, som visa samma sak som förra gången, en bebis som skulle komma väga kring 4-4,5 kg.

Men eftersom jag var lite skraj för att bli igångsatt så tog vi det hela med ro och tänkte att det blir när det blir, fick en ny tid den 10/3, visste då inte att jag skulle ligga på bb med liten nyföding på magen J På

Onsdagen den 5 Mars började det hända grejer, slemmisen började ge med sig, till en början bara lite ökade flytningar men under dagen mer och mer slemmigt, nu fattade då jag iaf att det var på G, så startade det juh med Liam med J Hade dagen innan då vi var i Ö-vik köpt med mig en stor färs ananas eftersom jag hört att det skulle kunna påskynda det hela lite så jag mumsa glatt i mig en halv ananas med hjälp av Jimmy, fy vad ont i magen jag fick…bara att hoppa i säng.

Natten mellan Onsdag och Torsdag den 6:e började värkarna, sov mig nog igenom en del men vaknade ibland av att det gjorde lite ont, på morgonen hade jag inte ro att sova utan gick upp rätt tidigt och då började värkarna komma mer och mer, nästan inte kännbara alls men dom fanns där. Runt 14 tiden hoppade jag in i duschen och stod kvar lääänge. Om det inte hade varit på G så skulle juh en varm dusch hjälpa men det gjorde det inte, kom ut vid 15 tiden och värkarna kom oregelbundet men värkte/molade bak mot ryggen. Passade på att lägga mig i soffan och vila lite innan Jimmy och Liam skulle komma hem.

Vid 18 tiden började dom kännas mer och komma mer regelbundet och vi hade ringt efter Anna och mamma som skulle vara barnvakt till lilleman. Började packa ihop hans saker och la ner det sista i bb väskan. Kl 20 ringde jag förlossningen eftersom vi har en timmes resa in så ville jag höra vad dom sa, vi var välkomna in på en koll, men jag tänkte att jag avvaktar en timme till så får vi se. Värkarna började ta i och kom rätt tätt med ganska korta så vi packade in i bilen och for strax efter 21. Resan dit kändes som en evighet, minsta lilla gupp i vägen gjorde så förbannat ont och värkarna tycktes ta i mer och mer och kom ungefär var 4-5 minut under hela tiden i bilen. Kan tillägga att E.4an mellan Ullånger och Ö-vik är bland den sämsta väg jag vet, hemskt att åka med värkar. Vi stannade till i Docksta och Jimmt gick in på en mack för att köpa lite att dricka jag var så törstig.

När vi väl kom fram så kom en sköterska, Eva-Lotta ner och tog emot oss, inskriven blev jag vid 22:45 den 6:e Mars. Eva-Lotta kopplade på mig CTG och det visade på korta sammandragningar med 3 min intervall, inre undersökning visade att jag var öppen 1 ½ cm. Eftersom det inte riktigt var på G så fick jag en sov dos och bricanyl och lyckade slumra till ett par timmar men värkarna kändes än. Till slut var det ohållbart jag väckte Jimmy som fått in en säng brevid min och vi kallade på sköterskan, klockan var då kring 04:45, inre undersökning visade att cervix var helt utplånad och jag var nu öppen 4 cm med buktande hinnblåsa.

Nu får jag akupunkturnålar satta på fötter, mage, ryggslut och en i huvudet, sen undrar Eva Lotta om jag inte vill ta ett varmt bad och det vill jag såklart så vi går till en annan sal med badkar, det varma vattnet känns skönt mot magen och jag ligger kvar nån timme och spolar varmt vatten när värkarna tar i. Nu får jag ett sladdlöst CTG kopplat så jag kan vara upp och hänga på gåstolen när värkarna kommer, dom tar i ordentligt med 2-3 min intervall vid 06:40 tiden och jag ber om EDA.

Klockan 07:00 så görs en inre undersökning igen och jag är då öppen 6 cm. jour läkare informeras om EDA och narkosläkare tillkallas. Nu får jag en infart på vänster hand och ett dropp kopplas. Vid 07:30 tiden kommer läkaren och lägger Epiduralen. Den ger bra smärtlindring efter ett tag och jag kan komma upp och gå lite. Klockan 08:45 får jag syrgas 50/50 och det pressar på neråt, värkar var 4:e min så jag får ett syntocinon.dropp 15ml/h. CTG ser bra ut. Värkarna tar i mer med hjälp av droppet och jag får en Bolus-dos i Eda:n.

Kl 10:50 beslutas om amniotomi, klart fostervatten kommer i mängder och det känns såå skönt att det har gått. Nu är jag öppen 9 cm men huvudet ligger fortfarande högt. Vid 12 tiden ökas EDA pumpen till 7 ml/h då gör det ont! Jag får så täta värkar vid 13:30 tiden så dom avslutar droppet med värkstimulerande, EDA:n ökas nu till 8ml/h. Barnmorskan Christel säger att hon tror bebis kommit innan hennes pass slutar kl 16. Jippiieee tänker jag! Värkarna gör så förbannat ont och jag ska nu försöka kissa, det går inte och jag blir tappad. 15:30 är jag så utmattad, sitter på en stol lutad mot sängen och andas nu lustgas 70/30 %. Så fort en värk kommer så forsar det vatten, fattar inte hur mkt det kan finnas, det känns som en flod varje gång.

Lägger mig på sidan i sängen vid 16 tiden, kollar på klockan och tänker att Christel hade fel, såklart.

16:30 är jag trött, slut och uppgiven, tankarna om Liam´s förlossning börjar snurra och det börjar kännas mer och mer likt det förloppet jag hade då, blir rädd. Sluter mig helt, hör vad dom säger omkring mig men orkar inte. Håller hårt i lustgasen och släpper den inte mellan värkarna, dom kommer så tätt nu, när en värk avtar kommer en ny och jag har så ont och är så rädd. Vid 17 tiden ber jag dom att snitta mig, det går inte tänker jag, det går inte. Kroppen strejkar och vill inte samarbeta. Jag både vill och inte.

Barnmorskan Ann-Christin vill att jag krystar, och det gör jag men det gör så ont och det händer inget trots att jag krystar, jag gråter, skakar och blir bara mer och mer sluten i mig själv, hon är Aurora sköterska så hon försöker lugna mig och säger att det kommer gå bra, lite på din kropp. Men det går inte, jag kan bara inte. Kroppen vill inte, jag är helt låst. Dom ringer efter doktor Fredrik och han kommer och undersöker mig, tycker även han att jag ska försöka en gång till, och vill att jag krystar. När värken kommer och dom säger krysta så gör jag det, men inte alls helhjärtat, då jag känner att det inte kommer gå. Jimmy vill för min skull att jag ska försöka och blir ledsen då han ser hur ont och hur rädd jag är, jag blir ledsen när han är det ledsen och känner som att jag sviker honom.

Nu är det jobbigt, det känns som ingen lyssnar på mig utan det blir som i Örebro att dom bara puschar mer och mer, nu svarar jag inte på vad dom säger utan upprepar mig bara att det går inte, jag är rädd, det kommer inte att fungera.

Vid 18:15 tiden har både läkare och barnmorskor insett det jag sagt i flera timmar att det inte går. Dom ger mig bricanyl som ska lätta på värkarna med det gör som inte. Och Doktor Fredrik beslutar att jag ska bli akutsnittad, ingen progress i fosterhuvudets nedträngande och pat. trött och uppgiven står det i journalen. Försök har gjorts till att krysta men pat har inte den kraft eller styrka som hon önskar för att krysta.

Dom sätter kateter och ger mig en Alvedon forte, som om det skulle hjälpa? Jag vägrar släppa lustgasen men blir tvungen då vi rullar ner till operation, jag vrider mig av smärtor i sängen och fattar inte hur det kan göra så ont, jag fick juh bricanyl, ska inte den göra nån nytta alls? Väl nere på Op så tas EDA:n bort och dom förbereder för en spinal bedövning, ligger på sidan och försöker ligga stilla men det är inte lätt när värkarna kommer tätt och gör ont, sen är jag såklart livrädd. Får sitta upp och kröker ryggen, nu äntligen är det klart. Ligger med massa skynken omkring mig, dom tvättar magen jag känner att det är lite kallt, sakta men säkert domnar jag bort, nu kan jag inte röra mig från midjan och ner.

All smärta är borta och jag kan slappna av för första gången på läänge. Känner hur dom bökar och drar, mår illa och vill kräkas men det går inte, hör ett skrik innan hon ens hunnit helt ur magen. En sköterska tar med barnet i ett annat rum, Jimmy följer efter. Minns att jag sa till Jimmy att det är nog en till liten rackarunge (pojke alltså). Det visar sig att bebisen låg i vidöppen huvudbjudning med föregående fosterdel nedom spinae, med andra ord hade det inte gått att få ut henne rätta vägen. Hon hade kommit in snett i bäckenet och låg med näsan upp, det förklarade också varför det gjorde så förbannat ont. Jimmy kommer tillbaka efter vad som känns som en evighet och sa : Zandra det blev en TJEJ!!!

Glädjetårar rullar från min kind och jag kan knappt fatta att jag fått en tjej, trots att jag hela tiden trott att det var en tjej där inne så hade jag börjat tvivla då alla sa att det är en pojke, typisk pojkmage, HA så fel dom hade ;)

Nu kommer frossan jag skakar som ett asplöv, förlorade en hel del blod, 1200ml. Flyttas över till en säng och får lilltösen hud mot hud, underbart!

Hon kom till världen 18:55, vägde 4290gr och var 52 cm lång, huvudmått 36,5. Efter ett par dagar på bb beslutades att hon ska heta Karin Alicia Linnéa. Hon fick apgar 9, 10, 10. Världens vackraste unge, känner mig så välsignad med en prins och prinsessa!

En sak som är lite lustigt är att Liam (lillebror 2 år) har hela tiden kallat bebisen i magen för Ebba, det är hans ord för bebis. Och sen startade förlossningen på Ebba´s namnsdag J Ett tecken på att hon ska heta Ebba istället? ;) Funderar på att klämma in det som andra namn till henne. Och just det i samband med att hon föddes var maken´s bror och fru på en Alicia Keys konsert, lite lustigt sammanträffande det med :D